lördagen den 30:e januari 2010
torsdagen den 28:e januari 2010
En lat frilansare är en bra far
Igår var Vera hemma från skolan för att hon kände sig lite krasslig efter svinspruta 2. Jag som känner mig lite låg och inproduktiv för tillfället tyckte det var ganska mysigt. Och det visade sig ganska snart att Vera bara led av lite ynkepynk bara som botades med lite sedvanligt gos (mest med mamma, men ändå).
Så på eftermiddagen blev hon rastlös och vi trotsade snöovädret för att bege oss till golfbanan.
Medan jag och Vera åkte längdskidor...
... hamnade Jonna (höggravid) och Bruno (kastrerad, efterbliven ) på efterkälken.
Vi hade alla dock väldigt trevligt och roligt och kände oss tappra.
Dock var det en sak som var väldigt påtaglig för mig när Vera och jag åkte. Det var att hon bara ville söka sig till backar. Och då INTE backar uppför. Nej, självklart backar utför. Jag frågade och fick svaret jag anade. Det var egentligen inte längdskidor som var så himla kul, hon längtade efter farten - efter slalomen... utförsåkningen.
Vi ska ju ha en backe på Lidingö som jag aldrig testat. Mycket eftersom barnen saknar grejer och... jag vet inte... Jag har haft dåligt samvete, eftersom jag vet att vissa av barnen älskar utförsåkning och jag bara (nej, jag vet, det är inte bara) styrt upp en eller två fjällresor per år, men aldrig grejat det på hemmaplan.
Så det första jag gjorde imorse var att ringa den ypperliga Byt och köp-butiken på ön och tro mig, jag blev så jävla glad när han hade ett par 34:or inne för en fyrhundring som han sänkte med en femtiolapp för att "nån har pjäxdansat lite i dom..."
Dom satt som stulna och Vera blev superglad och överraskad när hon kom hem från skolan. Vi käkade en mellanmålsmiddag med varsin rejäl portion av gårdagens köttfärssås och drog iväg till Ekholmsnäsbacken.
Underbara Ekholmsnäsbacken (ja, det ÄR åt helvete mycket brantare i verkligheten!!!) som var mysig och skön och ganska lagom stor för just oss och inte så mycket folk och asgullig personal.
Och efter bara ett par åk hade Vera hittat sin åkning och var klart bättre än i magiska Ramundberget för knappt ett år sen! Självständig och cool åkte hon snart uppåner-uppåner-uppåner helt själv.
Hon fattade inte riktigt ens varför vi skulle ta en paus efter en och en halv timme. Trots att hon fått choklad med chokladboll satt hon mest och tittade drömskt på backen och ville ut igen.
På´n igen bara. Jag hann inte ens gå på toaletten förrän hon var uppe i backen igen.
Efter fyra timmar, när klockan var nio på kvällen ville hon bara åka mer, mer, mer. Hade jag inte varit helt slut och mörböltad hade hon nog fått det. Och det var där nånstans uppe på toppen i något av de sista åken det slog mig, det som blev rubriken i det här inlägget...
En lat frilansare är en bra far.
Så på eftermiddagen blev hon rastlös och vi trotsade snöovädret för att bege oss till golfbanan.Medan jag och Vera åkte längdskidor...
... hamnade Jonna (höggravid) och Bruno (kastrerad, efterbliven ) på efterkälken.
Vi hade alla dock väldigt trevligt och roligt och kände oss tappra.Dock var det en sak som var väldigt påtaglig för mig när Vera och jag åkte. Det var att hon bara ville söka sig till backar. Och då INTE backar uppför. Nej, självklart backar utför. Jag frågade och fick svaret jag anade. Det var egentligen inte längdskidor som var så himla kul, hon längtade efter farten - efter slalomen... utförsåkningen.
Vi ska ju ha en backe på Lidingö som jag aldrig testat. Mycket eftersom barnen saknar grejer och... jag vet inte... Jag har haft dåligt samvete, eftersom jag vet att vissa av barnen älskar utförsåkning och jag bara (nej, jag vet, det är inte bara) styrt upp en eller två fjällresor per år, men aldrig grejat det på hemmaplan.
Så det första jag gjorde imorse var att ringa den ypperliga Byt och köp-butiken på ön och tro mig, jag blev så jävla glad när han hade ett par 34:or inne för en fyrhundring som han sänkte med en femtiolapp för att "nån har pjäxdansat lite i dom..."Dom satt som stulna och Vera blev superglad och överraskad när hon kom hem från skolan. Vi käkade en mellanmålsmiddag med varsin rejäl portion av gårdagens köttfärssås och drog iväg till Ekholmsnäsbacken.
Underbara Ekholmsnäsbacken (ja, det ÄR åt helvete mycket brantare i verkligheten!!!) som var mysig och skön och ganska lagom stor för just oss och inte så mycket folk och asgullig personal.
Och efter bara ett par åk hade Vera hittat sin åkning och var klart bättre än i magiska Ramundberget för knappt ett år sen! Självständig och cool åkte hon snart uppåner-uppåner-uppåner helt själv.
Hon fattade inte riktigt ens varför vi skulle ta en paus efter en och en halv timme. Trots att hon fått choklad med chokladboll satt hon mest och tittade drömskt på backen och ville ut igen.På´n igen bara. Jag hann inte ens gå på toaletten förrän hon var uppe i backen igen.
Efter fyra timmar, när klockan var nio på kvällen ville hon bara åka mer, mer, mer. Hade jag inte varit helt slut och mörböltad hade hon nog fått det. Och det var där nånstans uppe på toppen i något av de sista åken det slog mig, det som blev rubriken i det här inlägget...
En lat frilansare är en bra far.
måndagen den 25:e januari 2010
Var nyss inne på Dramatens hemsida
... och irriterade mig på att de stavat Höger Puffyta med litet h.
fredagen den 22:e januari 2010
Releasekalas på söndag, sista påminnelsen
torsdagen den 21:e januari 2010
Idag åkte Vera skidor till skolan
Jag älskar den här vintern. Inte som jag älskar den här ungen, men åh vad jag gillar den här vintern.
onsdagen den 20:e januari 2010
tisdagen den 19:e januari 2010
19 januari 2010
Jag läser och drabbas hårt när en tonårskille rammas av Roslagsbanan och dör.
Det skedde igår, den 18 januari 2010, och i ett dygn har en familj vandrat genom helvetet på jorden. All kraft och styrka i världen till dom.
Det här är ingen tröst, men den 19 januari 1980 dog min mamma i en bilolycka. Det är på dagen 30 år sen.
Det skedde igår, den 18 januari 2010, och i ett dygn har en familj vandrat genom helvetet på jorden. All kraft och styrka i världen till dom.
Det här är ingen tröst, men den 19 januari 1980 dog min mamma i en bilolycka. Det är på dagen 30 år sen.
måndagen den 18:e januari 2010
torsdagen den 14:e januari 2010
Frilansöde
Bör och vill skriva på en idé till ett nytt projekt. Barnen är i skolan, Jonna är på möte och Bruno är instängd i tvättstugan. Allt är tyst och lugnt, alla förutsättningar för kreativitet finns. Vad kommer jag på mig själv att göra? Jo, jag läser en chat mellan Expressens läsare och Leif Boork.
Jag kommer gå långt, fy fan...
Jag kommer gå långt, fy fan...
tisdagen den 12:e januari 2010
RELEASEPARTY!
Peter Barlach & Frans Haraldsen - Live på Mosebacke
Förra vintern åkte Peter & Frans ju ut på en Vardagsrumsturné. Bland det roligaste jag gjort och turnén avslutades med två utsålda konserter på Mosebackes stora scen 7-8 april 2009.
Så nu har vi plötsligt en ascool, rolig, skön och kultig liveplatta.
Cornelisrummet, Mosebacke - sön 24 januari kl 18
Fri entré!
Releasepris på CD: 100:-
Välkomna!
måndagen den 11:e januari 2010
Jag vet inte vad ni gjorde i lördags kväll
Men jag vet att Lilla fröken R roade sig kungligt och gick in och skrev i min gästbok på hemsidan... Fantastisk poesi!
tisdagen den 5:e januari 2010
Grannsamverkan
November 2003 skrev och regisserade jag min första kortfilm - Grannsamverkan.
Jag hade inte mer filmvana än labradoren Basse som spelar en av huvudrollerna i filmen. Men tack vare teamet runtomkring och de fantastiska skådespelarna gick det vägen. Filmen hade premiär på Göteborgs filmfestival januari 2004 och därefter lanserades den internationellt av Svenska Filminstitutet. Grannsamverkan tog mig till filmfestivaler i bla Kiev, Cork, Istanbul, Odense och Hollywood. 2008 gick senast på SVT.
På många sätt ett av mitt livs roligaste resor.
Vi kallade Grannsamverkan för "en otrohetskomedi i radhusmiljö", men den är så oändligt mycket mer än så. En riktig pärla är vad det är. Ett 14-minutersljus i det svenska filmmörkret.
Manus & Regi: Peter Barlach Musik: Oscar Söderberg Foto: Carl Sundberg Redigering: Erik Sandström
Som om inte detta var nog. Mina damer och herrar härmed ger jag er:
Frida Hallgren, Magnus Krepper, Tanja Lorentzon (fd Svedjeström) i -
GRANNSAMVERKAN
Jag hade inte mer filmvana än labradoren Basse som spelar en av huvudrollerna i filmen. Men tack vare teamet runtomkring och de fantastiska skådespelarna gick det vägen. Filmen hade premiär på Göteborgs filmfestival januari 2004 och därefter lanserades den internationellt av Svenska Filminstitutet. Grannsamverkan tog mig till filmfestivaler i bla Kiev, Cork, Istanbul, Odense och Hollywood. 2008 gick senast på SVT.
På många sätt ett av mitt livs roligaste resor.
Vi kallade Grannsamverkan för "en otrohetskomedi i radhusmiljö", men den är så oändligt mycket mer än så. En riktig pärla är vad det är. Ett 14-minutersljus i det svenska filmmörkret.
Manus & Regi: Peter Barlach Musik: Oscar Söderberg Foto: Carl Sundberg Redigering: Erik Sandström
Som om inte detta var nog. Mina damer och herrar härmed ger jag er:
Frida Hallgren, Magnus Krepper, Tanja Lorentzon (fd Svedjeström) i -
GRANNSAMVERKAN
måndagen den 4:e januari 2010
söndagen den 3:e januari 2010
Figge ger sig in i vargdebatten
Figge skrev en kommentar på mitt varginlägg. Jag vill publicera det. Matcha honom gärna. Jag gillar när det blir debatter här.
Jag ger er "Gästinlägg Figge":
Först är jag på väg att skriva jo, men så tycker jag ju inte.
Jag hatar inte vargjakt.
För mig är vargen ett djur som alla andra.
Och beslutas det att det skall det jagas skall det väll jagas?
Det är väldigt lätt att försvara varg, men att försvara bäver, rådjur och älg är inte lika självklart.
Inte ens räv som också liknar hundar/ vargar försvarar man med samma iver.
Vargen är granskogens delfin.
Den kan man inte jaga per definition, skitsnack.
Antingen jagar man eller så jagar man inte, jakten skall vara ett sätt att hålla förhållandet i balans.
Och i det här fallet har våra FOLKVALDA tagit det här beslutet, också för att de menar att vargjakten ökar vargens generella acceptens hos oss människor.
(Det verkar i verkligheten omvänt tror jag).
Oj det blev lite långt och krångligt.
Kortfattat:
Vargjakt:
OK, som all annan jakt.
Tusentals vargjägare som anmäler sig för att skjuta 27 vargar:
Eeeh?
Vargjakt gör vargen folklig:
Låter verkligen märkligt.
Stammen på 200 djur är för många:
Det kan jag inte uttala mig om.
Det är många nästan vuxna valpar som blir föräldralösa och det kan skapa problem:
Låter rimligt.
Min konklusion:
Det verkar märkligt att jaga varg.
Men det kan vara rimligt och helt orimligt också.
Jag ger er "Gästinlägg Figge":
Först är jag på väg att skriva jo, men så tycker jag ju inte.
Jag hatar inte vargjakt.
För mig är vargen ett djur som alla andra.
Och beslutas det att det skall det jagas skall det väll jagas?
Det är väldigt lätt att försvara varg, men att försvara bäver, rådjur och älg är inte lika självklart.
Inte ens räv som också liknar hundar/ vargar försvarar man med samma iver.
Vargen är granskogens delfin.
Den kan man inte jaga per definition, skitsnack.
Antingen jagar man eller så jagar man inte, jakten skall vara ett sätt att hålla förhållandet i balans.
Och i det här fallet har våra FOLKVALDA tagit det här beslutet, också för att de menar att vargjakten ökar vargens generella acceptens hos oss människor.
(Det verkar i verkligheten omvänt tror jag).
Oj det blev lite långt och krångligt.
Kortfattat:
Vargjakt:
OK, som all annan jakt.
Tusentals vargjägare som anmäler sig för att skjuta 27 vargar:
Eeeh?
Vargjakt gör vargen folklig:
Låter verkligen märkligt.
Stammen på 200 djur är för många:
Det kan jag inte uttala mig om.
Det är många nästan vuxna valpar som blir föräldralösa och det kan skapa problem:
Låter rimligt.
Min konklusion:
Det verkar märkligt att jaga varg.
Men det kan vara rimligt och helt orimligt också.
lördagen den 2:e januari 2010
fredagen den 1:e januari 2010
Die Schwedische Königsfamilie
Det här är absolut inget inlägg mot den svenska kungafamiljen. (Jag säger som min gode vän Ola)Men jag vill att ni tittar lite extra (klicka gärna) på det här fotografiet, som är ett utsnitt av ett vykort jag fick efter någon föreställning. När jag fick det såg jag inget extraordinärt, det var först häromdagen när jag skulle slänga det som jag tittade närmare på deras miner. Allvarligt. Det här säljer man för pengar att turister ska skicka hem som hälsning till sina släktingar och spara som ett minne av Sverige.
Victoria och Silvia tittar i fel kamera (inte samma dock). Carl-Philip ser ut som om han har munnen full av jag-vet-inte-vad. Kungen ser bara förbannad ut och Madeleine har nån målat in senare.
La Famille Royal de la Suède - God forts vänner...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
