tisdagen den 31:e augusti 2010

En krönika

Mannen i skåpbilen

Jag har alltid varit så glad att Vera, min 7-åring går själv till och från skolan och rör sig obehindrat i våra kvarter. Hon går eller cyklar till kompisar eller till affären och det är inga konstigheter med det. Det finns inga genomfartsleder här, så de enda bilarna som åker här är boende och de kör per automatik försiktigt. Jag är uppväxt på samma sätt och jag är stolt att jag kan ge denna frihetsgåva till min dotter.


Så en dag kommer ett mail från skolan och idyllen är sönderslagen i ett nafs. En mamma berättar att hennes dotter och en kompis har blivit erbjudna skjuts av en man i en skåpbil. När de avböjt ska han ha frågat om de inte ville komma in i bilen och smaka lite godis. Flickorna sprang därifrån och mannen i skåpbilen åkte vidare.


Det knyter sig direkt i magen. Som om jag ätit en pyttipanna av ilska, rädsla och maktlöshet. Spontant letar jag efter basebollträet jag inte äger. Vare sig jag vill eller inte spelas den människoförbjudna filmen med Anders Eklund och Engla i huvudrollerna upp i mitt huvud. Mailet säger: från och med nu vill vi att inga barn går själva till eller från skolan. Ni hade inte behövt be mig. Jag tar min Vera hårt i handen och följer henne till skolan.


Sedan följer en tid av rykten. Två män har jagat en flicka här, en man har bjudit en pojke på godis där. Någon har sett. Någon har hört. Osv. Polisen skriver ett öppet brev med klargörande vad som de facto har hänt. Det lugnar ingen, för såvida inte fyra barn ljuger åker det runt en man i en skåpbil på Lidingö och söker på ett högst osunt sätt kontakt med barn.


En vinterdag är jag själv ute och åker i området. Det går tre flickor i tioårsåldern framför mig. När de upptäcker mig kastar de sig upp i en snödriva. Jag tänker bara ”oj, vad rädda de är för bilar då”. Bäst jag vinkar glatt mot dem. När jag ser skräcken i deras ögon förstår jag. Jag har en mini-van och de tror att jag är mannen i skåpbilen!


Helvete! För att inte förvärra situationen är jag tvungen att åka vidare. Hade jag stannat hade de sprungit iväg. Hade jag förföljt dem hade de dött av skräck. Snacka om maktlöshet.


Känslan kom upp: Har inte det här blivit väl absurt? Har vår paranoja inte gått för långt? Vi ska upplysa våra barn, men ska vi skrämma dem?


Det gick någon månad och inga nya ”fall” rapporterades. Fast vi fortsatte lyda skolans direktiv. Inga barn ska gå själva. Skönt. Jag menar, hur man än vrider och vänder på saker och ting – skulle det hända något, skulle vi aldrig förlåta oss själva.


Häromdagen träffade jag en mamma (amerikanska för övrigt) från en grannskola som berättade att hon utan tvekan låter sina barn gå själva till skolan. ”What about the man in the van?” frågade jag. ”Well you know”, sa hon och tittade mig i ögonen ”… that´s life.”


Nu har vi bestämt oss. Vera får – om hon vill – gå själv till och från skolan. För den här mannen i skåpbilen – hur vidrigt det än må vara – han ingår. I livet.


Peter Barlach

Det finns kändisar

... och så finns det vart fjärde år-kändisar.

Välkommen in på arenan igen, Sören!

måndagen den 30:e augusti 2010

Jävla reklamblogg

Ber om ursäkt för det, men dom säger att jag inte gjorde bort mig i den HÄR radiointervjun. Jag har ingen aning, men jag vet att Cecilia Mora som pratade med mig var bedårande och smart.

Jag avslutade visst intervjun på en fråga om jag är lycklig med att svara "Nej, men jag uthärdar mig själv."

Vasst Barlach, vasst.

tisdagen den 17:e augusti 2010

VISFESTIVALEN KOMPLEDIGT PÅ ÖGIR

Nu till helgen: Visfestival i Köping, kom dit! Kolla bara grymma artister:

Peter & Frans
Finn Zetterholm
Carl-Johan Vallgren
Lars Demian
Ronny Eriksson
Caj Karlsson
Toni Holgersson
Fredrik af Trampe
Sanna Carlstedt
mfl

För mer info: klicka här!

söndagen den 1:e augusti 2010