Jag i ett annat nötskal

Måndag morgon

En pillerromantiker dansar i treoglaset...
... medan en annan fotograferar hela kalaset.

Nästa helg räddad - du kan lita på mig!

Jag har sett en trailer för nästa fredags Doobidoo tre gånger ikväll. Om jag förstår saken rätt så kommer Markoolio och Anne-Lie Rydé att tillsammans framföra Ebba Gröns 800 grader någon gång i programmet.
"Människor med stirrande blick
Du grät fast du inte fick
Varma kläder men så kalla kårar
inte konstigt när jag bara ser dårar"

Jag i ett nötskal

I tisdags kväll skulle Vera och jag vara ensamma hemma. Eftersom jag behövde jobba lite, tänkte jag att vi skulle hyra en film till henne. Helst ville hon ha en från ICA Näset, men jag förklarade att där hyr man inte, de köper man och det är mycket dyrare. Det kostar 99:- för två filmer.

Jag sa att det blir alldeles för dyrt, vilket Vera förstod, så vi hyrde Witch en dag inne på tobaksaffären för 39:- Perfekt, klockrent, glasklart. Vera tyckte filmen var jättebra och alla var glada.

Idag lämnade jag tillbaks filmen och fick betala en straffavgift på 120:- Sammanlagt kostade filmen mig 159:-

Peter Barlachs Guldblogg

Eftersom jag inte vinner några priser, så får jag dela ut ett istället. Härmed instiftas det årliga priset:

Peter Barlachs GULDBLOGG

Jag nominerar sex kandidater idag och på måndag kväll tillkännages vinnaren. Priset, som består av äran, går till den som förgyller min bloggvardag på bästa sätt.

De nominerade är:

Erik Ahrnbom Lyckas förena sin lika bisarra som torra humor med svärta, ångest och skön självdistans. Imponerande start.

Frans Haraldsen Gjorde två bloggförsök och la ner. Mycket modigt och helt korrekt att börja igen. Sjukt rolig när han träffar rätt.

Johan Lindqvist Har bloggat sen innan jag visste vad det var för nåt. Före sin tid, men ändå alltid i den. Och alltid oförutsägbar.

Jonas Lagerström Springer runt i slowbloggers, men just när man tror att han är borta dyker han plötsligt upp roligare än alla.

Lovely Godiva Jag säger bara "Under bilen under bilen, hur många under bilen finns det?" Fanns "Diamantbloggen" var den hennes alla dar i veckan.

Oscar Söderberg En stor inspirationskälla och låter sin maffigt härliga damp-hjärna sprida glädje. Engagerar oss alltid i spirituella tävlingar.

OBS: Ingen röstning. Ingen jury. Inget dött lopp. En vinnare av ovanstående sex.

Påverka och eller protestera gärna i kommentatorsfältet nedan. Fram till och med måndag kväll.

(Jag har några andra favoriter också, men tyvärr kan vi bara nominera sex stycken i år. Och ja, den heter "Guldbloggen" i folkmun.)

Tydligen var det viktigt för mig att jag varken skulle se galen, suddig eller stupfull ut på bilden

Igår natt, på väg hem från Party hos Parnevik, skulle jag ta en sista bild på mig själv i taxin för att lägga in i bloggen. Den översta bilden är den slutgiltiga, samma som ni ser i inlägget nedan. Men imorse hittade jag de andra sex bilderna i mobilen...

För övrigt anser jag också...

... att mänskligheten är överskattad.

Apropå det eländigt jobbiga att byta till vinterdäck

Före...

... under...

... och efter!

På väg hem

Får jag godkänt?

Just nu: Ulf Larsson håller tal

Anekdoter från Oscars blandat med repliker som: "Du är kungen av imitatörer!"

Vem fick Bosse till bordet?

Magnus håller hjärtligt tacktal på efterfesten

Tumba tackar Bosse för en "klockren" föreställning

Jerry Williams

Fem min in i showen

En och en halv timme innan

Bosse snackar biljettlogistik med kassörskan på Maxim.

Till mina nostalgivänner

Kolla in den här sköna hemsidan.

Särskilt Månadens gubbe och Parneviks Golfparty är magiska.

Jag ska försöka liveblogga lite sköna 70-talslegender under kvällen.

Från idag vid lunchtid

Jag:

Varför har du kräkts på tröskeln, Bruno?

Bruno:

Eh... Va?

Jag:

Varför har du kräkts på tröskeln?!

Bruno:

Jaså den!

Jag:

Det blir ju fan så mycket bökigare att torka upp än om du hade kräkts på köksgolvet eller parketten.

Bruno:

Jag tänkte inte så långt. Förlåt.

Jag:

Det är okej. Gör inte om det bara.

Bruno:

Jag lovar. (Jag börjar torka upp spyan under tystnad och tar för givet att det är ett avslutat kapitel, men Bruno fortsätter.) Du ska inte skriva om det här i bloggen va, Peter?

Jag:

Eh... Va?

Bruno:

Du ska inte skriva om det här i bloggen va?!

Jag:

Jaså den!

Bruno:

Det är nämligen jävligt kränkande för mig att du driver med mig i din show och i den här larviga bloggen.

Jag:

Jag tänkte inte så långt. Förlåt.

Bruno:

Det är okej. Gör inte om det bara.

Jag:

Jag lovar.

Jag är en hypernostalgiker...

... och på många sätt en omodern människa, så att jag är alldeles bubblande glad för att jag har biljett till Maxim ikväll. Det finns ingen annan show i världen jag hellre skulle vilja se än denna ikväll!

Det hettar till

En halvtimme innan båtslussarna stänger fick juryn innan följande förslag från en "lovely godiva".

Till den som fattar

Så nära men ändå så långt borta.

Onsdagar

För sju år sen träffade jag Jonna och insåg tidigt att hon redan hade två barn.

Hennes flickor bodde varannan vecka hos pappa och varannan vecka hos mamma.

För fem år sen föddes Vera och vi flyttade till hus. I fem års tid har jag vant mig vid att varannan måndag fylls huset av ungar som inte är mina och varannan måndag töms det på dito, och kvar är bara biologiska avkommor.

Tills idag. Från och med idag kör vi nämligen med byte onsdagar. Och nu märker jag hur präglad in i märgen av måndagsbytena jag är. Ny vecka, nya rutiner liksom. Alltid. Tills idag. Nu känner jag mig helt förvirrad, trött, osäker. Nån sorts mental jet-lag liksom. Jag vet inte riktigt vart jag ska fästa blicken. Plötsligt väller det in två barn en onsdag - och dessutom på ojämn vecka, som ska vara barnfri!

Jag vill dock poängtera att det inte handlar om att jag inte älskar mina styvdöttrar, för det gör jag. Jag älskar dom som om dom var mina egna. Styvdöttrar.

Bensinmätaren

Vår bil, som är 99:a är inne i en period där grej efter grej pajar. Det senaste som lämnade oss var bensinmätaren. Mekanikern sa att det är ingen idé att laga, ni får köra på tripmätaren istället. Det visar sig funka bättre faktiskt och är mera pålitiligt än bensinmätaren, tack vare min matematikbegåvning.

Varje gång har jag lyckats räkna ut på litern hur mycket som ska gå i och varje gång har jag stolt förklarat för Jonna hur jag multiplicerat och subtraherat och haft mig för att räkna ut exakt vad pumpens mätare kommer att stå på. Senast sa jag att det kommer att gå i 66 liter och mycket riktigt.

"Vad bra", säger Jonna då utan nån som helst entusiasm. Bara lättad över att vi inte ens var nära att få soppatorsk (som vi fått sammanlagt fyra gånger på fem år).

Då försöker jag förklara igen hur jag har räknat och tycker att hon borde bli lite imponerad över att det är nånting som jag har viss begåvning för.

Hon avbryter mig mitt i min uträkning och säger: "Jag är ledsen älskling, jag kan inte bli imponerad för allt som har med matte och siffror att göra är lika svårt, det spelar liksom ingen roll..."

Jag är tyst en stund innan jag frågar: "Är det typ som en analfabet är lika imponerad av mig som av Horace Engdahl för att vi båda kan läsa?"

"Precis", säger Jonna.

Efter en halvmil ikväll

Joggare, periodare eller både och?

OBS: Det går som vanligt att klicka på bilden för att få den större!

Ur DN förra veckan

Gick igenom tidningshögen imorse och hittade den här artikeln i DN. Den handlar om Åke Gustafsson, som blev av med sin bil av två företagsamma killar som visade sig vara inte spekulanter på att köpa Åkes bil, utan spekulanter på att sno den.
Jag tycker inte Åke ska vara så ledsen för att han blev av med sin vita Volvo. Han har kvar mustaschen, han har kvar sitt headset och han ser fortfarande ut som en lätt överviktig Morgan Alling.

Jag har typ photoshoppat för första gången i mitt liv!

Löv

I helgen var de flesta som bor på vår gata ute och styrde upp sina tomter för hösten.

Här är tex grannarnas löv...

... och här är våra.

Om inte...

... Sportnytt visar bilder från OS-finalen i hockey 1994 ikväll, ger jag alla som läser detta 1000 kronor var.

Om inte...

... Sportnytt visar bilder från VM-finalen i fotboll 1958 ikväll, ger jag alla som läser detta 1000 kronor var.

Mattias Klum

Helt otroligt! Bara en halvtimme efter att jag publicerat det förra inlägget med bilden jag tagit på det lilla rådjuret ringer telefonen. Jag sitter och äter lunch, men svarar ändå.

Jag:

Peter Barlach.

Mattias Klum:

Hej, det är Mattias Klum.

Jag:

Vem är det?

Mattias Klum:

Jo det vet du väl, jag är ju den där fjuniga och pretentiösa fotografen som tar mitt jobb på alldeles för stort allvar.

Jag:

Just det, nu vet jag! Smilfinken som satt och kåtade upp sig på Kattis Ahlström varje söndag i Söndagsöppet för några år sen?

Mattias Klum:

Precis, det är jag. Vilken koll du har!

Jag:

Tack. Vad vill du?

Mattias Klum:

Jo, jag såg precis rådjuret på din blogg, har du plåtat det?

Jag:

Ja, med mobilen från altanfönstret.

Mattias Klum:

Men det är ju TA MIG TUSAN HELT OTROLIGT! Wow, vilken närvarokänsla, vilket ljus, vilket djup, vilken skärpa, vilka kontraster, VILKEN BILD!

Jag:

Tack.

Mattias Klum:

Nu undrar jag, skulle du vilja följa med mig och Folke jorden runt på vår nästa svindyra och glassiga expedition?

Jag:

Vet inte... vad blir det den här gången?

Mattias Klum:

Du vet, lite lejon i motljus, lite miljöpingviner, några riggade grizzlys, det gamla vanliga helt enkelt.

Jag:

Nej tyvärr, jag är inte intresserad.

Mattias Klum:

Synd. Jaja, vi får väl ta med fjollprinsen igen, men tack ändå, hejdå.

Jag:

Hejdå, tack. Du förresten, jag var ihop med Kattis Ahlström en gång på nittiotalet.

Mattias Klum:

VAD FASICKEN SÄGER DU?! ÄR DET SANT?! Men snälla människa berätta! Berätta, hur var hon i sä... (KLICK)

Jag lägger på luren och fortsätter äta.

Tre dåliga saker med att ha tomt...

Det växer ogräs i potatislandet och har gjort så hela sommaren.

Det ligger plastleksaker över hela tomten. Värst är det i sandlådan, som för övrigt är rutten och har massa farliga spikar som sticker ut lite här och var.

Slanghelvetet. Jag tror att vi köpt sammanlagt ett marathon slang utan att få till ett fungerande bevattningssystem. På bilden nedan syns ytterligare tjugo meter slang som kommer att frysa sönder i vinter.

... och en bra.

Jag och Jonna och Vera var och såg en ny svensk barnfilm igår

Pirret.

Här är en av filmens absoluta höjdpunkter:

Många av mina nära och kära...

... börjar få lätt förvirrade mammor.

Jonna bad till exempel sin mamma, när hon skulle vara barnvakt förrförra veckan, att köpa med sig en nyponsoppa och några tomater.

Svärmor kom således hem till oss med detta:

Elviskudden, sista delen

Det är först när Elvis pustar ut hemma och lägger sig ner bredvid en annan kudde som han märker hur sliten han är efter en månads turnéliv.

The End

Ni har väl sett...

... när en kolsvart man slår världsrekord på någon löpdistans i friidrott. Efter ärevarvet slår han sig ner, nästan oberörd och knappt svettig, vid den stora feta klockan som visar den nya världsrekordtiden. Den svarte coole pekar stolt emot tiden samtidigt som tusen fotografer förevigar det historiska ögonblicket.

Efter att ha förbättrat min tid på 4 kilometersspåret på 24.46 från förra veckan till 23.35 idag, vet jag hur han känner sig.

Från igår

Vera har tjatat i flera veckor på att få använda sina nya vinterkängor.

Lyckligt barn pulsar i snön

Vera blir suktad av godisskålen (Videotest)

E/P Bruno Mattsson

Jag ville inte ha hund. Jonna drev en effektiv kampanj förrförra vintern med en tyst men väldigt mäktig support från barnen.

Bruno (vi kallar honom Bruno Mattsson) kom till oss 31 mars förra året.

Han visade sig vara ett måndagsexemplar. Jag orkar inte dra allt han varit med just nu, men riktigt nära döden har han varit tre gånger och akut till veterinären har vi varit kanske det dubbla. Han skäller i tid och otid på allt och ingenting, han går alltid omkring på ett störande vis, han är dokumenterat urblåst och han retar mig ofta till vansinne.

Och så har han epilepsi.

Halv ett inatt fick Bruno sitt åttonde epilepsianfall. Jag vet att klockan var halv ett för jag var väldigt trött och skulle just gå att lägga mig. Jag och Vera skulle sova i storsängen på övervåningen och Jonna som skulle upp tidigt idag fick sova därnere.

Jag har sett alla utom ett av de tidigare anfallen. Barnen har inte sett nåt. Tack och lov. Det är ingen lek.

Först hör jag en duns (ramla ur soffan) från vardagsrummet och sen ett jävla bankande (kramperna gör att benen slår mot golvet).

Jag fattar direkt vad klockan är slagen och rusar ut till honom och ser hur han dreglar, gläfser, bajsar på sig, krampar och snurrar runt som en breakdansare på parketten, fast med ångest och skräck i blicken.

Då kan man inte göra nånting. Veterinären har sagt att ens enda uppgift är att se till att han inte gör illa sig, så det är bara att avvakta. Och man säger dessutom att han är medvetslös under själva anfallet. Han ser allt annat än medvetslös ut, men okej. Efter nån minut går det akuta anfallet över. Då fortsätter det, som jag tycker är mest obehagligt.

Då börjar Bruno liksom vakna till, men hela han skriker:

VEM FAN ÄR DU OCH VAD FAN VAR DET SOM HÄNDE!?

Han springer runt runt runt med en jävla fart och sladdar i alla kurvor och benen bär honom inte, så han slår i typ allt som kommer i hans väg. Jag har lärt mig att jag bara ska ställa mig som skydd vid trappan så att han inte ramlar ner för den. Men igår gjorde jag ett misstag.

Bruno rusade in till Vera som låg och sov i storsängen. Eftersom jag inte ville att hon skulle vakna och se det här så sprang jag efter, men då smet han förbi mig och sprang självklart rakt mot trappan. I sista stund insåg han på nåt sätt att trappan inte var nån bra idé, så han väjde undan. Men försent. Han kunde inte styra sina ben. Han slog i räcket och sen hasade han ner med rumpan först på det smalaste, brantaste, farligaste partiet av trappan. På väg att falla tasslöst mot stengolv och en säker konvalescens.

Om inte.

På ett Tintin räddar Milou-aktigt sätt kastar jag mig som den korpenmålis jag är, raklång och snabb, och får tag i Brunos halsband. Därefter några sekunders kamp mot tyngdlagen innan jag lyckas dra upp honom.

Sen sätter jag mig vid trappan och vaktar medan han springer av sig den värsta ångesten.

Efter en timme ungefär har allt lugnat ner sig, Vera har vaknat och somnat om, Jonna har inte ens vaknat och jag sitter med en flåsande, lätt orolig hund i soffan.

Och där nånstans tror jag att jag känner så mycket kärlek som jag har möjlighet att göra för ett djur.

Ur dagens Expressen

1 av 12 är inte så illa

Dom säger att man ska säga till sig själv varje morgon. Idag gjorde jag det till och med på skarpen.

Måste bara tipsa...

... om Erik Ahrnboms senaste inlägg. Läs och tipsa vidare.

Fast den här gången VAR det personligt på riktigt!

Otroligt spännande!

Nånting som heter Ånedin-Linjen har ansträngt sig och tagit sig tiden att ta reda på min lilla födelsedag. Jag fyller 40 den 9 februari nästa år och det visste dom!!!
Och nu vill dom bjuda mig på sin båt som heter M/S Birger Jarl. Eller bjuda och bjuda, men det kostar bara 245:-. Och för det får jag inte bara åka fram och tillbaka till Åland med M/S Birger Jarl som är "pietetsfullt bevarad, moderniserad i takt med tidens krav, dock utan plast och krom. Det är trä, mässing och genuin fartygsmiljö." Vilket i sig låter helt fantastiskt. Men nädå, inte nog med det - hör på detta - jag uppgraderas automatiskt till en minisvit och i minisviten får jag - helt gratis - en flaska champagne så att jag känner mig "firad och välkommen".

Jag har ju varit lite osäker på hur jag ska fira denna underliga dag, men nu vet jag. Jag och Jonna ska kryssa i Ålands hav med M/S Birger Jarl. De utlovar dessutom pianomusik i cocktailbaren, orkestern spelar allt från vals till bugglåtar i "skybaren" och naturligtvis: En taxfree-butik!

Hur kunde de veta när jag fyller fyrtio? Jag blir så smickrad och glad och längtar redan. Jag kan till och med drista mig till att säga att hela 40-årskrisen försvann i ett nafs!

Såna här brev brukar vara jävligt personliga va?

Vera har fått en pennvässare från Capri

Den verkar funka.