lördagen den 6:e september 2008

"Jag skulle bara stanna och äta lite myror"

Jag älskar den här historien!

När jag första gången läste om den i Aftonbladet (kvällstidningar är också människor) idag, satt jag på en japansk krog i lunchrusningen och började gråta ohämmat för mig själv. Vid middagen berättade jag den för barnen, som blev så fascinerade och ställde så mycket följdfrågor att det slutade med att jag läste högt ur DN för dem. Inatt när jag vaknade, fast jag borde sova, gick jag upp och tittade på SVT-klipp på nätet bara för att få se rörliga bilder. Jag har till och med läst klipp från Norrbottenskuriren för att få suga i mig så mycket som möjligt av denna svindlande lilla sannsaga.

Ni kan den va? Sebastian, 10 år är uppe på fjället ("Prinskullen" - fan vad jag älskar Norrland!) med sin skolklass, men på väg ner blir han trött, så han tänker att han bara ska göra en liten avstickare till en myrstack, eftersom hans morfar har lärt honom att myror är energirika. När han är klar med sin lilla myr-expedition är skolklassen borta. Sebastian genar för att hinna ifatt sina lärare och kamrater, hittar dem inte, springer uppåt för att kunna se bättre, ser dem inte, panikar, börjar springa fram och tillbaka tills han inte vet vad som är upp eller ner längre.

"Och så kom dimman och tog mig", förklarar Sebastian i efterhand.

Han ropar omvartannat på sin skolklass och på hjälp, men mest ropar han på sin mamma. Inget svar. Mörkret, hungern och kylan kommer. Men istället för att paniken tar över - som för 9999 av 10000 - tioåringar, så kommer morfars ord och kunskap till honom.

Sebastian lugnar ner sig och börjar tänka logiskt. Han söker skydd under några stenbumlingar, käkar blåbär (ett av de näringsrikaste bären skogen visste han, visste inte jag), myror (se ovan) och försöker röra sig för att hålla värmen. I ryggsäcken ligger spaghetti och köttfärssås, men den på alla sätt iskalle lille killen tänker att han ska spara den maten så länge som möjligt!

Att han var rädd är det inget snack om. Han berättar efteråt att han är färgblind, vilket gjorde att han i början av kvällen såg björnar överallt hela tiden i alla skuggor.

"Men till slut förstod jag att det inte var det. För om det varit en björn hade han ju redan känt min vittring och sprungit efter mig."

Ni hör vilken kaliber det är. Tänk också på att det nu regnar snöblandat och är 3 plusgrader.

"Jag fick nästan panik av ljuden, men jag var ju tvungen att hålla mig lugn, annars hade det inte gått bra. 'Ta det lugnt', brukar morfar säga."

Han använder ryggsäcken som kudde i sin lilla grotta (som han såg till var för liten för björnar, för stor för ormar, men perfekt för honom). Man kan bara tänka sig vilka resor hans fantasi tar med honom på. Hans ben domnar och han berättar att han skriker rakt ut i mörkret:

- Mamma, mamma. Jag vill att du kramar mig mamma!

Till slut somnar han och vaknar av en helikopter i gryningen. Han väntar tills det det är ljust innan han söker upp en mer öppen plats där han vet att han kan bli hittad.

Resten är bara solsken. Polisschäfern Yngve nosar upp honom, han får åka helikopter ner till familjen, han får krama sin mamma och sin morfar, han blir hjälteförklarad som en superscout och intet öga torrt!

Som förälder är ju den här natten en skräck värre än döden. Och när mamma Gudrun kanske överhör på nån polisradio på morgonkvisten, efter 0,0 minuters sömn, nånting i stil med att "vi hitta grabben, han lever och mår bra" måste det pricka den största lyckokänsla en människa överhuvudtaget är kapabel att uppleva.

"Det var helt otroligt att få se honom med egna ögon, välbehållen. Han var lite kall och tilltufsad. Men han var hel", sa hon i en intervju. "Jag är så stolt att jag inte med ord kan beskriva. Så handlingskraftig och trots att han var så rädd så vände han det till att göra något konstruktivt."

Så inihelvete vackert. Ändå är det inte Gudrun som förälder som jag identifierar mig med och som får mig att gråta floder över en kvällstidningsartikel på en lunchkrog i Stockholms stad. Det är inte heller morfars norrländskt konstaterande: "Han är verkligen duktig" eller polisens, räddningstjänstens och militärens alla lovord över hur extremt föredömligt Sebastian har skött sig vilse i skogen. Det är nog inte ens bilden ovan (Roland S Lundström, Norrbottenskuriren), som jag inte kan titta mig mätt på, som får mitt bröstben att vibrera och bulta av djupaste glädje och gråt.

Jag tror att varför jag älskar den här historien så mycket beror på att jag råkar veta hur det är att ligga som en liten pojke på natten och vara jätterädd och ropa på mamma rakt ut i mörkret. Tack vare historien om Sebastian som gick vilse däruppe på Prinskullen, fick jag också veta hur det känns att krama henne morgonen därpå.

19 kommentarer:

Fru Kaos sa...

Åh. Peter. Nu gråter jag.
Du inspirerar mig till att hålla mig vid liv och alltid finnas där när mina barn ropar på mig på natten.

aussiekicki sa...

Jag sitter också och gråter.
Dels för man känner igen skräcken när ett barn är borttappat (E var försvunnen i 10 minuter på Astrid L Värld) dels att jag själv tappade bort min mamma när jag var 5 år.

Slutklämmen är hjärtskärande men ändå tröstande. Jag har inte förlorat min mamma, men min äldste bror när det fanns så mycket kvar att säga.

Tack, Peter, för ett fint och tänkvärt inlägg.

Fredrik sa...

Nu gråter jag också.

Sus Klurar sa...

Mäh...
Ja mä...

Godiva sa...

Åååhhh...

Själv skulle jag (vuxen) inte överleva en natt ute en kall och regnig skog med björnar, ormar och spökljud, jag skulle ha hyperventilerat, sprungit i panik tills jag stupade och frös ihjäl av utmattning.

Ö-Helena sa...

Det finns ingen som kan skriva om såna här saker som du. Jag grät också en skvätt.

Elena sa...

snyft.... det finns inget annat att göra.... gripande.

Mrs Li sa...

Jag sällar mig till skaran med blöta tangentbord. Den här historien tar fram alla känslor och roller som man har somm människa, mamma och barn. Och morfar.

Du skriver så klokt. Du är en klok människa. Jag tycker att du gör rätt som tar med Vera in i den här oerhört viktiga delen av ditt liv.

Döden är en del av livet. Vera får se att att man kan leva med den vid sin sida. Att man kan sörja och skratta parallellt. Hon förstår också något väldigt viktigt hos dig. Din förlust och sorg. Det är en trygghet för hon behöver inte fundera över vad det beror på. Hon vet.

Skriv mer om det där. Om barn och döden. Du har det som krävs för att det ska kännas trovärdigt (kanske har du redangjort det, förlåt min okunnighet i sådanna fall)

Ja, jäklar vad det känns.

Du är så bra. Och klok. Tack!

Putte o Piraten sa...

Vacker historia.

Men vilken liten besserwisserunge det måste vara, veta o kunna allt i alla situationer, vad jag störde mej på dom när jag gick i skolan.

Idag tycker man det är gulligt.

tigerlilja sa...

Bra, kort och gott. Men det värsta är att jag länge läst fru Kaos, som prisat dig i alla tonarter,(hm) men jag har tänkt 'trubadur, nja kanske inte' och nu har jag halkat hit och är fast. Nu är du så snäll och slutar inte! Jag har inte tagit mig igenom riktigt alla för nostalgiker, men snart så. Tack.

Peter Barlach sa...

Fru Kaos: Bra.

Aussiekicki: Jag gillar att du sitter på andra sidan jordklotet och fäller tårar över mina ord.

Fredrik: Grattis.

Suz: Grattis till dig mä.

Godiva: Jag också, är jag rädd.

Elena: Tack, du är så fin.

Ö-helena: Det var stora ord. Tack!

Mrs Li: Otroligt stärkande ord. Jag har skrivit två böcker om John som varit med om det här, du skulle gilla dom (länk finns i högermarginalen). Tack!

Putte och Piraten: Blanda inte ihop överlevare med besserwisser.

Tigerlilja: Om du lovar stanna, lovar jag att inte göra dig besviken. Jag ska blogga tills jag dör.

Putte o Piraten sa...

vi dyrkar överlevare, o gråter gärna en skvätt över storyn. Men i fantasin så tycker vi att man har sin fulla rätt att tänka vidare.

Pojken är självklart grym, din syn på det är genialisk.

Tanken är fri...

aussiekicki sa...

Peter, I bet you do! ;-)
Det är ganska trösterikt att sitta Down Under och få sin dagliga svenskfix, när man längtar hem som jag gör.
Keep up the good work!

Huskorset sa...

Det här, min gode Barlach, hör till det bästa jag läst av dig.

Therese sa...

Jag har såklart, precis som alla andra, läst artikeln om Sebastian. Jätteduktig liten kille, skräckhistoria som slutar i solsken, jättefint. Inga tårar den här gången dock. Förrän jag kom till sista meningen.

Jos sa...

solskenshistorian är fin, men det som får mig att gråta är dina fina slutord. de får mig att än en gång inse att jag måste bekämpa den här helvetesjävlaskitsjukdomen så att mina söner alltid ska kunna få en kram. eller helst tusen.
nu är det min tur: jag älskar dig.

Gudrun sa...

Även jag gråter...,jag har inte läst detta tidigare utan fick nyligen ett tips om din blogg.
Tack för att du skrev så otroligt fint! Jag ska spara hela inlägget åt Sebastian så det finns kvar för honom i framtiden. Jag vet att det kommer betyda mycket för honom!
Tusen tack för dina tankar, ord och tårar, kramar från Sebastians mamma Gudrun.

Ting sa...

Jaha, så var det min tur att grina.
Nu var det ju tyvärr inte din mamma du fick en kram av.
Men ändå.
Livets cirklar.
Jag är oerhört rörd.

inmanejable sa...

Ja alltså, den där historien fick även mig att gråta och än idag får jag liksom gåshud av den, när jag anstränger mig allt jag kan för att I N T E gråta. En riktigt karl blir det av den pojken!