Erik Hörstadius i ambulansdrama

Jag och familjen var ute på min gode vän Erik Hörstadius landställe i Roslagen i helgen.

Vi kom fredag kväll lagom till att börja laga middag. Erik och kusin Salle hade varit på en osannolik murkelpromenad tidigare under dagen... ... vilket grundlade en alltigenom magnifik måltid (förutom kusin Salles murkelsås - träkolsgrillad hängmörad t-benstek och supersallad).

Kvällen fortlöpte trevligt och ganska blött tills vi vek ner oss i olika stugor vid ett-snåret. Erik, jag och hans döttrar delade stuga.

Halv fem vaknar jag av att Eriks äldsta dotter skriker på mig att jag måste gå upp för att "Pappa har jätteont". Jag vacklar upp och mycket riktigt. Erik ligger för ankar i sin säng och kan inte röra sig. Hans axel är ur led. Med jämna mellanrum skriker han av smärta. Ett skrik som skär som knivar i hjärtat och som man annars bara hör på förlossningskliniker. I efterhand har jag också hört att en axel ur led är bland de jävligaste smärtorna man kan tänka sig.

Barnen springer och väcker kusin Salle (som bor med familj i en egen stuga 50 meter bort) medan jag ringer sjukvårdsupplysningen som ber mig ringa Sjuktransport. Tack och lov får Erik ett smärtskov medan jag talar i telefon, så det råder ingen tvekan om att det är bråttom.

35 minuter senare (ja det var lååånga 35 minuter; kusin Salle fick gå upp och ställa sig på vägen för att lotsa den kommande ambulansen medan jag försökte distrahera Erik med att flytta kuddar på ett irrelevant sätt samt prata om Arn, som han höll på att läsa; det gick sådär) kommer ambulansen från Norrtälje. Den innehåller två jävligt sköna coola hyperproffsiga lirare, som heter Erik och Christer.

Vår Erik hälsar dem med orden: Welcome to the House of Pain!

Därefter bad vår Erik mig dokumentera alltihop. Detta är således första bilden:Ambulans-Erik och Christer orienterar sig snabbt om läget. Därefter börjar arbetet med att pumpa Erik full med morfin för att ta bort smärttopparna.

De pumpar och pumpar...

... och pumpar och pumpar...

Efter mängder med doser av morfin och andra tunga preparat säger dem att Erik har fått så mycket att "en normal människa hade varit helt utslagen". Men inte vår Erik. Trots enorma mängder morfin och svåra smärtor fortsätter han prata och skämta.

När Christer ber kusin Salle packa ner ett leg i väskan som ska med till sjukhuset meddelar vår Erik att det inte behövs eftersom han är "en gammal B-kändis" och säkert kommer in ändå.

Till slut lyckas de få bort de värsta smärttopparna och vår Erik lovar att Ambulans-Erik och Christer ska få komma på nästa kräftskiva.

De får upp honom på båren och vår Erik pratar om tomtar, rosa grisar som flyger samt plingplong-bilar. Eftersom han är extremt törstig undrar han "Är munnen en sån mun som man kan hälla vatten och Coca-Cola och sånt i..." Han tycker också att alla borde få vara i hans hjärna just nu.

Det börjar bli dags att dra sig mot Norrtälje för röntgen.

Erik säger hejdå till sina bedårande döttrar som under dramat skött sig exemplariskt och handlat både modigt och rådigt.

Vår Erik berättar hur coolt det är att åka ambulans, samt något ohörbart om Disneyland.

Vi vinkar farväl till tre sanna hjältar, pustar ut och går och lägger oss. Det sista jag tänker är att nästa gång jag behöver en ambulans ska jag inte ringa 112, utan direkt till Ambulans-Erik och Christer!

Ett par timmar senare är vår Erik tillbaka. På ett strålande humör, upplyft av rafflet och sugen på att åka ut och fiska.

Kusin Salle och jag konstaterar att... ... Eriks mun är en sån mun som man kan hälla vin i...

Avslutningsvis får Erik med egna ord beskriva hur han mår under dramats slutskede: