torsdag 26 juni 2008

Birgitta och Vera

Min dotter Vera är på alla sätt en mycket glad och bekymmersfri person. Det har hon varit sen dag ett. Extremt lätt till skratt, hypercharmig, ser livet från den ljusa sidan osv. Ni kan typen.

Hon har egentligen bara en sorg i livet. En tagg. En tagg som är en sån där tagg som sitter där man inte kan komma åt den. Hon sörjer från djupet av sitt hjärta sin farmor som dog i en bilolycka, när jag var tolv år, tjugotvå och ett halvt år innan Vera föddes.

Att hon har fått den där taggen har jag sett till. Ända sen Vera var liten och förstod vad man sa har jag berättat om farmor Birgitta. Hur hon var som person (ur mitt perspektiv som mammas pojke), olika anekdoter om henne och mig (vi kallar anekdoterna Birgitta-sagor) och hur det gick till när hon dog. Såna saker.

Det har gjort att Vera saknar sin farmor och längtar efter henne fruktansvärt mycket ibland. När jag förklarar för henne att jag också gör det, men att vi inte kommer att få träffa henne igen kan Vera bli helt förtvivlad och gråta en sån där gråt, som gör ont ända in i benet bakom bröstet, både på henne och mig.

Jag vet att vissa tycker att jag är dum, som ger Vera en smärta som hon inte skulle behövt ha överhuvudtaget. Livet är nog jobbigt ändå. Eller, hon är död, det finns ju ändå ingenting man kan göra åt det. Såna argument.

Jag håller inte med. När Birgitta skulle fyllt 69 till exempel, nu i våras den 13 maj...
... i gullvivornas högtid. Då hämtade jag Vera tidigt på dagis, vi åkte hem och plockade varsin bukett.
Veras var finast.

Sen åkte vi till Birgittas nya adress...
Vera hade gjort en teckning på dagis...
... hon förklarade sakligt att den föreställde Birgittas begravning. Det är Birgitta längst ner till höger i jorden, vi andra står och gråter, medan Vera som inte var med representeras av två hjärtan på den soliga himlen.

Jag vet inte om det var den framsidan av teckningen eller den här baksidan...
... som berörde mig mest. Jag vet bara att jag blev varm i själen och att det stack hårt i ögonen när jag tittade på teckningen. Och att jag inte kunde titta mig mätt.

Vera närmade sig Birgittas grav (som är en familjegrav där jag också en dag ska ligga) med försiktighet och respekt.

Sen fikade vi vid graven med min moster, pratade minnen och Vera och jag sjöng Kalle Teodor för Birgitta.

En tradition jag vill ha tills jag dör. Även om allt känns supersorgligt och tomt gillar jag ändå stämningen som är där. För att den är på riktigt.

Vera gav Birgitta sina presenter.

Och kramade henne hejdå.

Jag började gråta ordentligt först när vi satt oss i bilen och skulle åka därifrån. Men Vera höll sig. Ända tills vi skulle sova på kvällen. När jag berättade en Birgitta-saga bröt Vera ihop fullständigt och grät så länge det är fysiskt möjligt att gråta.

Jag tycker det är bra. Jag tycker det är skönt. Jag tycker det är viktigt.

Ju mer Vera lär känna Birgitta (både som levande och död), desto mer lär hon känna mig, vår familj, sin historia och sig själv.

Jag kände mig tidigt så oerhört ensam i min sorg efter min mamma (den historien tar vi en annan gång). Att få dela sorg med någon är skönt.

Enligt min livsfilosofi dör man när man dör. Jag tror inte att jag fysiskt kommer att få träffa min mamma igen. Men om jag inte pratar om henne, tänker på henne och minns henne, så är det som att hon dör en gång till. Jag försökte stänga av sorgekranen en gång i tiden, men det slutade bara med att jag stängde av hela mig, och allt höll på att gå riktigt åt helvete.

Att berätta om Birgitta är Veras och min enda chans att träffa henne.
Att sörja är att hålla de döda och sig själv vid liv.

38 kommentarer:

Malinka sa...

Jahapp, här sitter man och bölar. Så fint och så rätt skrivet.

Våra barn har en död farfar, som dottern (3,5) funderar mycket över. Han är med i hennes tankar fast hon inte alls minns honom.

Anna sa...

Just så, och så rätt.

Det är på DET sättet vi lever vidare; genom andra – de som kommer efter.

Jenny sa...

Åh vad fint du skriver. Grattis Vera som har en sån klok pappa. (Och grattis till dig som har henne.)

Fritt ur hjärtat sa...

Fantastiskt fin, jag tycker det är upp till var och en hur man gör!!! Här har vi haft allt för många begravningar och inga bröllop om man säger så. i håller våra döda, levande genom, fot, blommor i trädgården och ständigt prat om dem. Jag tror att förutm en tagg får barnen ett naturligare sätt att förhålla sig till döden.

helén sa...

Mycket fint! Och vad fint att Vera får lära känna sin farmor på så sätt.
Tänkte lyssna på "En Birgittasaga" häromdagen när stämningen inbjöd till det. Men så sorligt, den fanns ju inte med på skivan... Vad gör vi åt det?

Figges Blogg sa...

Du är en klok man Peter.
Och du gör rätt.

Tove sa...

Ja. Bra. Så gör man. Det är det enda man kan och ska, det tror jag verkligen - även om det också kan vara svårt.
E gör likadant.
Det är en stor gåva ni ger era barn.
Stor kram från oss båda.

aussiekicki sa...

Fantastiskt fint skrivet, vilken gåva till Vera.
Jag tror också att du gör rätt. Döden har blivit så klinisk och det är synd då den faktiskt är en del av livet.
När min äldste bror dog hastigt för tre år sedan var våra barn med på begravningen. Jag hade en av mina bästa vänner med som tog hand om dem så jag kunde koncentrera mig på begravningen. Vi var tveksamma först men efteråt kändes det rätt.
Kram

Alice sa...

Så fint skrivet(och gjort) ..fällde några tårar.

suziluz sa...

Stort. Sorgligt. Fint.

Tingeling sa...

Wow.
Jag blir alldeles rörd.

Ö-Helena sa...

Fint skrivet. Jag grät också en skvätt.

Godiva sa...

Du tar östrogenbloggen till Burj Dubaihöjd och Challengerdjup.

Vackert! Tack för vi får vara med och läsa!

Mona sa...

Mmm, helt rätt Peter.

Lilla Blå sa...

Det är som det ska vara.

Klaus-Peter Beiersdorf sa...

Klart jag läser din blogg. Den är ju bland de bästa. ;-)

/Klaus

Kattis sa...

Tack, du sätter verkligen ord på det jag tänkt på. Hur gör man med minnet av sin mamma när ens barn aldrig träffat henne? Ditt sätt känns bra. Jag ska försöka anamma det lite mer hos oss också. Min mamma dog när jag var höggravid med mitt första barn i december 2004. Vi går ofta till hennes grav och min son (som nu är 3½) pratar om "mormorängel" och att vi ska gå till mormors "grad" med blommor. Men att berätta mormor-sagor har vi inte gjort, det känns som en perfekt sak för att hålla minnet vid liv och ge honom en känsla för vem hans mormor var.

Tack Peter!

Fru Kaos sa...

Åååååå, vilket fantastiskt inlägg. Sorgligt och fantastiskt starkt.
Ett inlägg som man hoppas alla läser som har mist en förälder.

Ordsnoken sa...

Du och Vera kommer säkert ännu närmare varandra, just för att ni delar det här.

Alexandra Hägg sa...

Både farfar och morfar gick bort långt innan jag föddes och min farmor gick bort innan jag var stor nog att minnas henne. Sen dog min far när jag var 5,5 och jag hade önskat att någon hade gjort som du gör för Vera för mig. Jag har ingen uppfattning om vem farfar, farmor eller morfar var, de är bara bilder på foton. Jag har knappt någon uppfattning om vem min far är heller, min far är bara ett monster som inte får nämnas i min familj. Jag tycker du gör rätt.

Alexandra Hägg sa...

Ditt inlägg rör upp så mycket i mig när du skriver sådär min tårar rullade ner från mina kinder när jag läste inlägget. Dessutom leder det till att min blogg blir fylld med mer personliga inlägg än jag ursprungligen tänkt då du sätter igång så många tankar hos mig.

Uttrycksrum sa...

Vackert.

Erik Ahrnbom sa...

Bra, Peter.

Klaus-Peter Beiersdorf sa...

glömde att säga det men det var ett mkt bra och känslosamt inlägg..
Fint. Tänkvärt. Äkta.

Och det är väl inte alls fel att tala om dessa stora ämnen med sina barn. Jag planerar att göra detsamma. Vi har ju lite.. samma.. sak..

Kram på dig och Vera.

/Klaus

skrulla_2 sa...

Fint Peter blir helt rörd här jag sitter i Nacka

.attle. sa...

Mycket bra. Vackert och sorgligt på samma gång.

Figges Blogg sa...

Hon var en väldigt stilig kvinna din mor, och välklädd.

row sa...

Bra Peter!

Wennberg sa...

Vad fint Peter!

Elena sa...

Tänk vad det gör med oss när någon vågar berätta som du gör om din sorg.... (30 kommentarer, kanske en form av rekord)Tack för det.

Din mamma lever vidare i dig genom Vera och alla oss andra som älskar att höra "En Birgittasaga".

Vad är rätt och vad är fel? Jag tänker att är man som du ärlig med vad du gör så är det rätt för dig och Vera... superpapppa!!

love

p.s jag fyller oxå den 13 maj

aussiekicki sa...

Ni har dessutom samma tilt på huvudet! Kanske knäppt men så är det!

Fredrik sa...

Fint Peter, väldigt väldigt fint. Alla känslor är viktiga, även dom sorgliga och svåra.

min stora lilla värld sa...

Lilla Vera ... Och lilla Peter ... Det är så bra. Jag blir såklart rörd och får också tanken i huvudet att göra det samma med mina barns döda mormor. Att min yngsta aldrig träffat henne känns HELSKUMT. Ibland är det som om allt som hänt efter att min mamma dog bara varit på låtsas. Nästan. Det är kanske dags att skapa ett gäng Monika-sagor här borta på vår kant ..

Áslaug sa...

Tack för att du skriver om det här. Jag är nog bara en av många som funderar över hur jag ska hantera sorgen över att förlora en förälder

Björn sa...

Hej Peter. Jag heter Björn och är kompis med din kompis, Erik Ahrnbom. Det var via han nu nedlagda blogg som jag hittade din. Ibland läser jag lite på den (oftast för att dina mat-inlägg är så hysteriskt bra!) Men ibland läser jag annat också. Som nu. Detta var väldigt fint.

Sus Klurar sa...

Oj...där fick du mina tårkanaler att öppna sig.

inmanejable sa...

Jag tyckte mycket om det här inlägget när du publicerade det från början, men jag mäktade inte med att tänka, formulera och kommentera vad jag tänkte.

Jag vill iallafall dela med mig av min egen erfarenhet.

Jag är 22 år gammal, min mammas mormor Sigrid dog när jag var ungefär två år. Jag har inte ett enda eget minne av henne, men ändå saknar jag henne fruktansvärt mycket till och från. Hon är en av de starkaste kvinnor jag vet om, och det är bara för att min mormor och min mamma har berättat så mycket om hur hon kämpade och slet och grät och skrattade för så länge sen. Jag har ett fotografi på Sigrid och mig som är från strax innan hon blev sjuk, vi sitter i gräset och hon ler jättestort och stolt mot mig. När jag ser det kortet och tänker på vad mamma har berättat om hur glad hon blev när jag kom, så gråter jag floder.

När jag tänker på gammelmormor Sigrid så blir jag ledsen och jag sörjer, men jag vill absolut inte spola tillbaka så att jag inte fått veta allt jag vet om henne, för hon inspirerar mig att bli en lika stark kvinna som hon var!

Jag tycker att du gör helt rätt! Vera kommer att älska sin farmor och se upp till henne i hela sitt liv eftersom du delat med dig. Starkt!

Le Guide Lund sa...

Tack för ett trevligt och personligt besök på Svaneskolan i Lund den 28/3 2012.
Vi blev berörda!
Lisa med klass 8c