Mina två älskade döttrar:

Vera och Henrik Dorsin.

Ok

Det är aldrig försent att gå in i en riktigt bra dokumentärserie!

Kolla på världens viktigaste dokumentärserie!

Del 5, varsågoda!

Hur stor succé kan en succé bli?

Nu del 4!

Succén fortsätter!

Missa inte del 3 i den rafflande dagliga dokumentärserien!

Peter & Frans band - I replokalen

Del 2 ute nu!

Peter & Frans - ny dokumentärserie

Peter & Frans Band repar för fullt inför världspremiären på Boulevardteatern lördag 30 okt kl 21.

Peter Barlach & Frans Haraldsen är en etablerad duo. Men vad händer när man tar in en tredje person, Ulf Engström? Som dessutom är en riktig musiker?

Fram till den 30 oktober kan ni dagligen följa den dramatiska, konfliktfyllda och känslomässigt nakna dokumentärföljetongen: Peter & Frans Band – i replokalen

Se del 1: http://www.facebook.com/l/fbd8aAMTz8-7orOSPxvKjRiEg1A;www.peter.frans.se

Imorgon, del 2, samma tid, samma kanal...

Välkomna!

PS:
Boka biljetter:
http://www.facebook.com/l/fbd8adwFlbtTK5hdexQY69eV2ig;www.boulevardteatern.se
http://www.facebook.com/l/fbd8aBb4vRGCL_qE3DfbGNJOZJw;www.ticnet.se/peter-barlach%26-frans-haraldsen-biljetter/event/BOU1030P
Pris: 200 kr (då ingår en live-CD!)

Det blir osso på ön ikväll

Vägen till skolan

Jag skriver krönikor i en tidning som heter Aktiva. Här är en från augustinumret, den heter Vägen till skolan.

Min Vera börjar tvåan nu i augusti. Hon går själv till skolan för att vi bor så nära och jag tycker det är vackert att vinka av henne på morgnarna, innan hon sneddar över två tomter och en otrafikerad gata och är framme vid skolan. Samma väg som barn från vår gata har gått i generationer.

En gång i våras när hon som vanligt skulle gå hem från skolan låg det en hög med femtonåriga killar på en studsmatta på en av tomterna.

När Vera gick förbi var det en av killarna som skrek med arg och störig röst: ”Här får du inte gå!” Vera sprang vidare, men när hon kom hem var hon rädd och rödgråten och berättade med darrig röst vad som hade hänt. Det brann till i ett pappahjärta och jag förstod dessutom att om jag inte gjorde någonting så skulle hon aldrig våga gå samma väg igen.

Jag gick omedelbart över till grannhuset utan att ha en aning om vad jag skulle göra. Jag var nog lika delar förbannad som rädd (för vad jag skulle ta mig till). Men jag insåg att det var lika bra att använda affekten som motor, för om jag skulle låta den klinga av fanns det risk att jag aldrig tog tag i det. Så funkar jag.

Jag kommer fram till studsmattan där det mycket riktigt ligger sju 15-åringar och bräker som får. Jag improviserar och säger med trevlig röst.

”Tjena killar!”

”Bääähhh”, svarar fårskocken.

”Har det gått förbi en liten flicka här nyligen?”

”Ja”, säger en av fåren som tror att jag letar efter henne. ”Hon gick ditåt.”

”Var det nån av er här som sa nånting till henne?” säger jag med en nyans hårdare tonfall. Det blir knäpptyst.

”Var det det?” säger jag skarpt.

Det mumlas lite nånstans i skocken.

”Va?” säger jag.

”Bäääh…” bräker ett annat av fåren, ”jag kan ha råkat säga nåt…”

”Vad sa du då?”

”Jag sa att hon inte fick gå här…”

”Varför sa du det?”

”Eh, jag vet inte…”

”Hon får ju det och hon blev jävligt rädd och ledsen ska du veta!”

”Det var inte meningen.”

”Nä, men hon blev det i alla fall. Har du nånting du skulle vilja säga till henne nu?”

”Ja… förlåt kanske.”

”Bra. Då går vi och gör det.”

Så förvandlades han på några sekunder från ett bräkande brölande får till en rakryggad man. Vi gick tillsammans och småpratade lite tvärs över vägen och presenterade oss för varandra. Och sedan – på ett otroligt varmt, modigt, uppriktigt, välformulerat och empatiskt sätt – bad han om ursäkt för vad han hade gjort till Vera, som såklart blev glad och lugn. Han växte flera meter i min aktning och sedan dess hälsar vi glatt när vi ses.

När skolstarten är här går Vera helt glatt själv till skolan, och sneddar över de två tomterna och även om det skulle ligga en hög med fårskallar på en studsmatta skulle hon våga gå förbi. Väl i skolan hoppas jag visst att hon lär sig både plus och minus och en och annan dalälv. Men framförallt hoppas jag att hon rakryggat lär sig att be om ursäkt när hon gjort bort sig.

Peter Barlach

Boulevardteatern lör 30 okt kl 21

Bland det roligaste i livet just nu är att repa med Frans och Ulf. Frans är ju gamla sköna Frans Haraldsen, men Ulf är Ulf Engström och rätt ny i mitt liv.

Han är en sjukt bra musiker och med oss ska han varva ståbas med piano. Vi synkar otroligt bra och efter tre rep känner jag mig helt skakig. Kan det låta såhär bra?

Kom till Boulevardteatern lör 30 okt kl 21 då det är världspremiär för Peter & Frans Band!

Biljetterna kostar en tvåhundring, men då ingår, förutom vårt livs show, en liveplatta.

Mer info på Boulevardteaterns hemsida.

Biljetter på ticnet här.

Sprid info och känn dig välkommen!

Eller som grannflickan sa:

"Signe borde va med i rekordboken. Som världens sötaste bäbis!"

Vera har ett viktigt meddelande

Varför?

Just nu på Mosebackes sista kväll

För här får man röka inomhus!

Från Canal+ igår kväll

Dagens Vera

Vera och jag kollade morgonteve i morse när den här liraren dyker upp.

Vera säger: Åh, han är våran... han är våran...

Hon tvekar för hon kommer inte ihåg vad det hette. Men jag blir impad att hon överhuvudtaget känner igen honom, så när hon inte kommer på det, tänker att jag ska hjälpa henne så jag säger: Han är våran... sta...

- Statist! ropar Vera förtjust.

- Bra älskling, precis, han är våran statist!

En krönika

Mannen i skåpbilen

Jag har alltid varit så glad att Vera, min 7-åring går själv till och från skolan och rör sig obehindrat i våra kvarter. Hon går eller cyklar till kompisar eller till affären och det är inga konstigheter med det. Det finns inga genomfartsleder här, så de enda bilarna som åker här är boende och de kör per automatik försiktigt. Jag är uppväxt på samma sätt och jag är stolt att jag kan ge denna frihetsgåva till min dotter.

Så en dag kommer ett mail från skolan och idyllen är sönderslagen i ett nafs. En mamma berättar att hennes dotter och en kompis har blivit erbjudna skjuts av en man i en skåpbil. När de avböjt ska han ha frågat om de inte ville komma in i bilen och smaka lite godis. Flickorna sprang därifrån och mannen i skåpbilen åkte vidare.

Det knyter sig direkt i magen. Som om jag ätit en pyttipanna av ilska, rädsla och maktlöshet. Spontant letar jag efter basebollträet jag inte äger. Vare sig jag vill eller inte spelas den människoförbjudna filmen med Anders Eklund och Engla i huvudrollerna upp i mitt huvud. Mailet säger: från och med nu vill vi att inga barn går själva till eller från skolan. Ni hade inte behövt be mig. Jag tar min Vera hårt i handen och följer henne till skolan.

Sedan följer en tid av rykten. Två män har jagat en flicka här, en man har bjudit en pojke på godis där. Någon har sett. Någon har hört. Osv. Polisen skriver ett öppet brev med klargörande vad som de facto har hänt. Det lugnar ingen, för såvida inte fyra barn ljuger åker det runt en man i en skåpbil på Lidingö och söker på ett högst osunt sätt kontakt med barn.

En vinterdag är jag själv ute och åker i området. Det går tre flickor i tioårsåldern framför mig. När de upptäcker mig kastar de sig upp i en snödriva. Jag tänker bara ”oj, vad rädda de är för bilar då”. Bäst jag vinkar glatt mot dem. När jag ser skräcken i deras ögon förstår jag. Jag har en mini-van och de tror att jag är mannen i skåpbilen!

Helvete! För att inte förvärra situationen är jag tvungen att åka vidare. Hade jag stannat hade de sprungit iväg. Hade jag förföljt dem hade de dött av skräck. Snacka om maktlöshet.

Känslan kom upp: Har inte det här blivit väl absurt? Har vår paranoja inte gått för långt? Vi ska upplysa våra barn, men ska vi skrämma dem?

Det gick någon månad och inga nya ”fall” rapporterades. Fast vi fortsatte lyda skolans direktiv. Inga barn ska gå själva. Skönt. Jag menar, hur man än vrider och vänder på saker och ting – skulle det hända något, skulle vi aldrig förlåta oss själva.

Häromdagen träffade jag en mamma (amerikanska för övrigt) från en grannskola som berättade att hon utan tvekan låter sina barn gå själva till skolan. ”What about the man in the van?” frågade jag. ”Well you know”, sa hon och tittade mig i ögonen ”… that´s life.”

Nu har vi bestämt oss. Vera får – om hon vill – gå själv till och från skolan. För den här mannen i skåpbilen – hur vidrigt det än må vara – han ingår. I livet.

Peter Barlach

Det finns kändisar

... och så finns det vart fjärde år-kändisar.

Välkommen in på arenan igen, Sören!

Jävla reklamblogg

Ber om ursäkt för det, men dom säger att jag inte gjorde bort mig i den HÄR radiointervjun. Jag har ingen aning, men jag vet att Cecilia Mora som pratade med mig var bedårande och smart.

Jag avslutade visst intervjun på en fråga om jag är lycklig med att svara "Nej, men jag uthärdar mig själv."

Vasst Barlach, vasst.

VISFESTIVALEN KOMPLEDIGT PÅ ÖGIR

Nu till helgen: Visfestival i Köping, kom dit! Kolla bara grymma artister:

Peter & Frans
Finn Zetterholm
Carl-Johan Vallgren
Lars Demian
Ronny Eriksson
Caj Karlsson
Toni Holgersson
Fredrik af Trampe
Sanna Carlstedt
mfl

För mer info: klicka här!

Just nu på Grönan

Vi hittade en död snigel på vardagsrumsgolvet

... vi tror att det är en självmördarsnigel.

Nån som tycker bloggen varit lite slumrande?

Hm... kanske det, men jag har haft mina skäl...

Dags att vakna nu?

Okej då. Godmorgon sötnosar, nu kör vi!

EXTRAFÖRESTÄLLNINGAR – VERANDATURNÉN

På 57 minuter blankt bokades hela Verandaturnén med Peter & Frans. Därför har vi nu lagt in 3 extraföreställningar.

ons 14 juli – BOKAT
tors 15 juli – BOKAT
fre 16 juli – BOKAT
lör 17 juli – BOKAT

ons 11 aug – BOKAT
tors 12 aug – BOKAT
fre 13 aug – BOKAT
lör 14 aug – BOKAT

EXTRADATUM:

fre 30 juli
fre 27 aug
fre 3 sep

Intresserad av att ha en show i yppersta toppklass på din veranda/altan/balkong i sommar, maila för mer info till: vardagsrumsturne@gmail.com

Bästa hälsningar

Peter Barlach & Frans Haraldsen

VERANDATURNÉ MED PETER & FRANS

Efter vintersuccén Vardagsrumsturné kommer äntligen uppföljaren Verandaturné med Peter & Frans!

ons 14 juli-lör 17 juli

ons 11 aug-lör 14 aug

Intresserad av att ha en show i yppersta toppklass på din veranda/altan/balkong i sommar, maila för mer info till: vardagsrumsturne@gmail.com

Vänliga hälsningar

Peter Barlach & Frans Haraldsen

Glad midsommar!

Just nu på ön

Ni som kan ert fotbolls-VM och den här bloggen

... förstår att jag är lite extra svag för 1-0-skytten i Paraguays lag idag...

Kolla, det hände visst nåt medan jag kollade Australien-Ghana...

Vissa ord är skönare än andra att skriva

Fotbollsintresserad?

Jag ska iväg på ännu en skrivresa till Sörmland med Erik H på söndag.

Och då kommer för mig på ett sätt fotbolls-VM ganska olämpligt. Jag har cirka en fjärdedel kvar av min ungdomsroman som jag arbetat med sedan mars, och i min totala drömvärld så kan jag skriva klart den på tre dagar i den där underbara stugan. Men om jag ska lyckas med denna - i min lilla skrivarvärld - bragd krävs fruktansvärd militärisk disciplin och det funkar framförallt inte att kolla fotboll sex timmar per dag.

Så jag frågade Erik om han har tänkt att se alla matcher eller hur han planerar.

"Ja, det gäller ju att vara lite pragmatisk där", sa Erik, "jag menar om Bob Dylan och Bruce Springsteen kommer och bjuder på efterfest och det är två minuter kvar av Nya Zeeland-Slovakien, så kanske kanske jag väljer efterfesten."

"Åh fan", sa jag. "Jag trodde du var fotbollsintresserad."

Nu kör vi, Fotbolls-VM!

Gissa journalisten

White trash

Frans tog en bild i logen i Katrineholm

Han säger själv att det är den bästa bild han någonsin tagit.

Jag vet inte jag... men jag vill förtydliga att det är innan giget, så både Johan Johansson, jag och fotografen är helt nyktra.

2 juni 2010

Idag laddar vi flaggan...
... för älskade Vera...
... som fyller magiska 8 år idag!!!

På vägen hem

... charmade världens sötaste Signe omkull en gullig flygvärdinna.

Välkommen hem

INTE!!!

Lite vädersnack

Veckan innan vi kom hade det regnat varje dag i Dubrovnik.

Vi har haft sol och 25 grader 7 dagar av 7.

Här är hotellets väderprognos för nästa vecka.



Nu åker vi hem.

Igår tänkte vi vad fan

Och drog till Bosnien Hercegovina. Rätt upp i bergen bara. Ingen rekommenderade oss att åka dit. Killen vi hyrde bilen av sa till och med:

Dont go there, its nothing to see. Only mountains.

Perfekt tyckte vi. Vi vill se berg, inte turister.

Och se. Om möjligt än vackrare och än mer tintin-land än kära Kroatien!

Efteråt förklarade den skönaste killen i receptionen varför ingen rått oss att åka till Bosnien.

Alla är inte helt coola efter kriget och med en kroatien-reggad kan man råka illa ut där...

Med två tjejer som inte ens blivit tonåringar och ett spädbarn kände jag och Jonna oss nog lagom coola och punschiga som åkt dit i alla fall.

Cool och punschig. Parmesansosse. Jag börjar hitta mig själv här på Balkan tror jag.

Sorry lyckas inte vända bilden på gårdagens meny rätt

Men är inte parmesansosse ett bra ord?

Jag känner många parmesansossar, jag är nog en typ av parmesansosse själv. Fan, fanns det ett sånt parti skulle jag kunna tänka mig att rösta på det i höst.

Nån som är med mig?

Kolla!

En rosa nittiokilosgris!

Det kanske inte bara är baconfrukostarnas fel när jag tänker efter

Baconfrukost

Efter tre raka baconfrukostar i den sensationellt lyckade frukostmatsalen inser jag att jag nog väger över 90 kilo för första gången i livet.

Eller som Jonna sa för att på sitt eget lilla vis trösta mig:

"Tur att du redan har en fru!"

Idag åt jag yougurt till frukost.

Min sjöstjärna

Just nu någonstans vid Adriatiska havet

Ingenting att blogga hem om.

Inte bara tennis

De glömde ett a

Djurupplevelse 1

När jag är utomlands

... försöker jag alltid smälta in bland lokalbefolkningen.