Jag ger det en vecka.
måndag 31 december 2007
Jonnas nyårslöfte
Jonna lovar att hon ska sluta titta på djurpolisen på Animal Planet.
Jag ger det en vecka.
Jag ger det en vecka.
På årets sista dag...
... rensar jag lite i garderober. Och nu undrar jag, är det okej om jag slänger de här röda träningsbyxorna från tidigt nittiotal, med hål på ena knät?
Å andra sidan...
... är jag väldigt glad och tacksam att Erik inte skrev nånting på sin blogg om att jag sitter ner när jag kissar.
Var på middag...
... hemma hos Erik Ahrnbom och hans Sara igår igen (jag börjar undra om vi är deras enda umgänge), och det var som vanligt supergott och trevligt.
Lite jobbigt att han då idag retar mig på sin blogg för att jag tog med mig ett par Birkenstock i plastpåse när jag kom hem till dom. Något jag för övrigt brukar göra när jag går bort (om det inte är fest och man kan ta med sig fin-skorna). Eftersom jag lätt fryser om fötterna och tycker lika illa om att fråga värden om jag kan få låna ett par tofflor, som att frysa om fötterna.
Jag brukar kunna ta såna här pikar om hur nördig och omacho jag är, men det är klart att från en snubbe som är 1.90 lång och går omkring i träskor på 2000-talet, hemma i sin lägenhet, blir det lite extra jobbigt.
Lite jobbigt att han då idag retar mig på sin blogg för att jag tog med mig ett par Birkenstock i plastpåse när jag kom hem till dom. Något jag för övrigt brukar göra när jag går bort (om det inte är fest och man kan ta med sig fin-skorna). Eftersom jag lätt fryser om fötterna och tycker lika illa om att fråga värden om jag kan få låna ett par tofflor, som att frysa om fötterna.
Jag brukar kunna ta såna här pikar om hur nördig och omacho jag är, men det är klart att från en snubbe som är 1.90 lång och går omkring i träskor på 2000-talet, hemma i sin lägenhet, blir det lite extra jobbigt.
lördag 29 december 2007
Norrköpingstrippen i bilder
Norrköpingskvällen var mycket lyckad. Bröderna Lindblad bjöd på fantastisk mat och trevliga vänner.
Johan Johansson bjöd på en fyrtiofem-femtio anekdoter. Just den här handlade om när han jobbade som brevbärare.
Från scenen bjöds vi på underhållning av såväl proffs...
... som amatörer...
Johan Johansson bjöd på en fyrtiofem-femtio anekdoter. Just den här handlade om när han jobbade som brevbärare.
Från scenen bjöds vi på underhållning av såväl proffs...
... som amatörer...
Man vet att det har varit ett lyckat kalas när man vaknar av denna syn.
Tack för allt killar. Ses i parken.
Tack för allt killar. Ses i parken.torsdag 27 december 2007
Hommage till Lokal i Norrköping
I dagarna går ett av det här landets skönaste lokaler i graven. Självaste Lokal på Kungsgatan 1 i Norrköping. Jag blev genuint ledsen när jag hörde nyheten för en tid sedan.Lokal drivs av de skönaste av bröder Lindblad: Patrik, Fredrik och Jörgen. Tre östgötalirare med hjärtat på rätta stället och smak för vad livet ger.
Jag skulle ut på mitt livs första trubadurturné efter att ha släppt mitt livs första platta för 1½ år sedan. Lokalkillarna var de första som gillade plattan och ville absolut boka denne okände man från Stockholm. Jag bokade in mig tidigt på hösten och kallade det turnépremiär. Vi fick uppslag i en fint skriven artikel i Norrköpings Tidningar och kanske tjugo minuter i lokalradion. Detta räckte till att det kom ca 10 pers (+ några vänner + bröderna + ljudteknikern räknade jag in 20). Det var ganska fin lyssning i lokalen, men hade jag då vetat att detta skulle vara en av turnéns överlägset bästa spelningar, Gud, jag hade stannat hemma! (Jag lovar förresten att återkomma om den här turnén nån gång...)
Hursomhelst är det inte själva spelningen jag minns bäst, det är brödernas enorma gästfrihet. När jag kom på eftermiddagen satte de direkt på storbildsskärmen åt mig där Djurgården krossade Malmö borta, de bjöd på mellanöl och de tillät rökning inomhus. De bjöd på fin mat och efter spelningen på natten tvingade de mig att beställa en räksallad från himlen sänd och till detta dricka husets finaste chablis. Vissa arrangörer bjuder, visst, men inga arrangörer propsar på det! Och hela tiden hur mycket öl man vill.
När jag kom nästa gång nu i oktober var det nästan lika lite folk, men brödernas gästfrihet var ÄNNU större. Nu fick man presenter när man kom! Se till exempel askkoppen ovan. Som bara för att se till att de skulle gå ännu mer back.
De har envisats med att bara bjuda dit artister som de tycker om. Inte de som lönar sig. Nu tvingas de stänga ner verksamheten. Det kunde man väl kanske räkna ut, men vem fan vill sånt. Och självklart lägger de ner med stil. Ikväll är det avslutningsfest för alla artister och andra mer eller mindre inblandade. Då bjuder dom på mat, resa och hotell - bara för att de vill ha fest!
Såna här människor växer inte på trän. I alla fall inte de jag brukar klättra i:
Till Patrik, Fredrik och Jörgen (eftersom jag vet att ni kan den här bloggadressen):Jag älskar er! Jag är djupt tacksam för allt vad ni har gjort för mig och alltid varit uppmuntrande och sköna när jag surat för att publiken uteblivit. Tack och lycka till med vad ni än gör, ni grymma coola Tårtan-bröder!
Stor kram
/Peter (ni vet den där dryga jävla Djurgårdaren)
PS. Vi ses om några timmar, nu åker jag till tåget. DS
onsdag 26 december 2007
ÅRETS INLÄGG
Vilket är Årets Inlägg?
Jag har märkt att såna här tävlingar främjar kvalitativt bloggläsande. Jag ser fram emot att få läsa bra inlägg som jag missat tidigare.
Lämna länken till era kandidater på Årets Inlägg i kommentarsfältet nedan, så återkommer jag med regler och priser. Vinnaren utses strax efter nyår.
Enda kriterierna är att:
Bloggaren som skrivit inlägget bloggar fortfarande, samt att vederbörande är independent.
Man får nominera sig själv, men måste inte.
Nu kör vi!
Jag har märkt att såna här tävlingar främjar kvalitativt bloggläsande. Jag ser fram emot att få läsa bra inlägg som jag missat tidigare.
Lämna länken till era kandidater på Årets Inlägg i kommentarsfältet nedan, så återkommer jag med regler och priser. Vinnaren utses strax efter nyår.
Enda kriterierna är att:
Bloggaren som skrivit inlägget bloggar fortfarande, samt att vederbörande är independent.
Man får nominera sig själv, men måste inte.
Nu kör vi!
Fem myror
SVT visade ett slags julspecial av Fem myror är fler än fyra elefanter häromdagen.Vera som är rätt in i målgruppen tyckte att programmet var väldigt spännande och roligt. Precis som jag när jag var liten. Och man gillar ju lite extra när ens barn går igång på samma saker som man själv gjorde för tre decennier sedan.
Precis som jag gillar hon också killen längst till höger på bilden lite extra.
Bara på en punkt skiljer vi oss åt.
Jag kallade honom inte Bratz.
tisdag 25 december 2007
Jag önskar att jag också slukades upp av att popcorn poppas i en popcornmaskin
Inte att jag bloggade om det.
I år lyckades jag äntligen...
... driva igenom det där att vi inte skulle ha så mycket julklappar...
måndag 24 december 2007
lördag 22 december 2007
Tack min älskade sjöborre...
... för tre underbara dagar på rivieran. Nu måste jag hem till de mina. Ta hand dig. Jag älskar dig. God jul.
fredag 21 december 2007
torsdag 20 december 2007
onsdag 19 december 2007
På nån av flygplatserna...
... träffade jag för övrigt skådespelaren Magnus Krepper. Han hade sadlat om och blivit en väldigt sömnig, tysk affärsman i kostym.
Såhär ser jag ut nu
(Jag har försökt skriva detta fyra gånger tidigare från div flygplatser men misslyckats: Eftersom jag inte kan kommentera från mobilen vill jag härmed tacka alla som skrivit så fint under mitt långa trubadur-inlägg. Det verkar finnas anledning att återkomma i frågan.)
Eftersom Austrian Airlines...
... lyckades trolla bort mitt Frankrikeplan tvingas jag nu gå igenom min tredje säkerhetskontroll för idag, hälsa på i Munich och slösa bort ytterligare ett par miljoner telefonkataloger.
tisdag 18 december 2007
Såhär kan det också vara för en trubadur
Jag hade säsongens sista enmansföreställning idag.
Det var Västerås kommun som hade ett julbord för administratörer och informatörer och allt vad det kan heta inom förvaltningen och jag fattar aldrig riktigt sånt där.
Jag var tvungen att soundchecka innan publiken kom 11.30, och eftersom tågen passade dåligt var jag tvungen att ta ett tåg 9.06 (som jag var asnära att missa pga trafikkaos i stan just då, taxichauffören körde som en biltjuv på slutet och för 70 spänn i dricks hjälpte han mig med mitt tunga bagage till tåget). Jag var sjukt trött efter en dålig natt, men soundchecken gick bra, och jag kunde vila lite innan det var dags för mig.
När publiken kom blev det lite kaosigt och köigt till själva maten, så det drog ut på tiden. Vilket medförde att pausen innan kaffet trycktes ihop för att hinna med allt.
Så att när jag går upp på scenen kommer det direkt. Det som lärde mig att hata på min debutturné på musikkrogar runt om i landet förra hösten. Det som många artister hatar mest av allt.
Sorlet.
Oj vad det babblades och diskuterades och fikades alltmedan artisten stod på scenen och försökte göra sig hörd!
Efter en stund lugnade det ner sig sedan jag på ett skojfriskt sätt berättade att jag var van vid teatern där alla satt tysta och lyssnade. Det är alltid vanskligt att be om uppmärksamhet eftersom vill man den ha automatiskt, men den här gången insåg jag att jag var körd om jag inte gjorde något.
Det funkade hjälpligt, men jag kände dock tydligt att de ville fika och prata med varandra. Inte lyssna på en trubadur vars tidiga driva-med-sig-själv-och-lidingö-skämt föll platt som en alldeles för gräddig Janssons frestelse.
Nåväl, man biter ihop och försöker att koncentrera sig på sin grej och på de som vill lyssna. Det funkade okej ett tag, men plötsligt är det ett bord i mitten – exakt i mitten – av lokalen med kvinnor i 45-årsåldern, som fnissar till helt ohämmat. Först tänker jag att det kanske var åt nåt jag sjöng men jag ser på dom att dom snarare har roligt åt mig – på min bekostnad. Dom sitter och pratar med varandra, fnissar och vänder ryggen åt mig. Jag försöker nonchalera dom, jag försöker stirra på dom, men det är lönlöst. Ingenting händer.
Efter den låten ber jag dom vänligt men bestämt att vara tysta för dom stör både mig och dom som vill lyssna. Då blir dom jävla fucking tonårsbrudar och gör grimaser av typen ”Vadå? Vi!?Vadå?! Sköt dig själv gubbe!”
Ni vet.
Det är så provocerande så att jag kokar, men tyvärr behåller jag min professionalism och går inte i klinch.
Jag känner mig ganska hjälplös däruppe och det blir inte bättre av att mobilen hos damen på första bänk ringer – och hon svarar!
Såna saker, hela tiden. Och så då och då det där - sorlet.
Hur som helst, jag kortar mitt program (jag skulle aldrig bjuda en sån här publik på mina känsligaste nummer) och två av dom vidriga och mest drivande kvinnorna i gänget drar äntligen tack och lov några låtar från slutet och då törs dom andra inte hålla på lika mycket.
Jag får bra lyssning på dom sista låtarna, rungande allsång på ”Övernattningslägenhet” och jag säljer till och med några plattor efter föreställningen.
När publiken äntligen har gått och jag ska hämta min gitarr på scenen passerar jag platsen där dom fyra vidriga suttit. Jag ser hur dom på pappersduken har ritat blommor och hjärtan och julhälsningar på diverse språk. Och så - mitt bland alla figurer står sju poetiska rader skrivna. Kanske just dom raderna som framkallade en fnissattack hos dom fyra vidriga någon timme tidigare.
Jag läser raderna om och om igen innan jag river av duken och tar med den hem som souvenir från Västerås kommun.
Vad ger ni mig för den här dikten?
Är den inte underbar?
Skaffa en bättre artist nästa gång ni har julfest... Någon känd. Vem fan är han??
Tur att man har humor. Imorgon bitti tar jag trubadursemester.
Det var Västerås kommun som hade ett julbord för administratörer och informatörer och allt vad det kan heta inom förvaltningen och jag fattar aldrig riktigt sånt där.
Jag var tvungen att soundchecka innan publiken kom 11.30, och eftersom tågen passade dåligt var jag tvungen att ta ett tåg 9.06 (som jag var asnära att missa pga trafikkaos i stan just då, taxichauffören körde som en biltjuv på slutet och för 70 spänn i dricks hjälpte han mig med mitt tunga bagage till tåget). Jag var sjukt trött efter en dålig natt, men soundchecken gick bra, och jag kunde vila lite innan det var dags för mig.
När publiken kom blev det lite kaosigt och köigt till själva maten, så det drog ut på tiden. Vilket medförde att pausen innan kaffet trycktes ihop för att hinna med allt.
Så att när jag går upp på scenen kommer det direkt. Det som lärde mig att hata på min debutturné på musikkrogar runt om i landet förra hösten. Det som många artister hatar mest av allt.
Sorlet.
Oj vad det babblades och diskuterades och fikades alltmedan artisten stod på scenen och försökte göra sig hörd!
Efter en stund lugnade det ner sig sedan jag på ett skojfriskt sätt berättade att jag var van vid teatern där alla satt tysta och lyssnade. Det är alltid vanskligt att be om uppmärksamhet eftersom vill man den ha automatiskt, men den här gången insåg jag att jag var körd om jag inte gjorde något.
Det funkade hjälpligt, men jag kände dock tydligt att de ville fika och prata med varandra. Inte lyssna på en trubadur vars tidiga driva-med-sig-själv-och-lidingö-skämt föll platt som en alldeles för gräddig Janssons frestelse.
Nåväl, man biter ihop och försöker att koncentrera sig på sin grej och på de som vill lyssna. Det funkade okej ett tag, men plötsligt är det ett bord i mitten – exakt i mitten – av lokalen med kvinnor i 45-årsåldern, som fnissar till helt ohämmat. Först tänker jag att det kanske var åt nåt jag sjöng men jag ser på dom att dom snarare har roligt åt mig – på min bekostnad. Dom sitter och pratar med varandra, fnissar och vänder ryggen åt mig. Jag försöker nonchalera dom, jag försöker stirra på dom, men det är lönlöst. Ingenting händer.
Efter den låten ber jag dom vänligt men bestämt att vara tysta för dom stör både mig och dom som vill lyssna. Då blir dom jävla fucking tonårsbrudar och gör grimaser av typen ”Vadå? Vi!?Vadå?! Sköt dig själv gubbe!”
Ni vet.
Det är så provocerande så att jag kokar, men tyvärr behåller jag min professionalism och går inte i klinch.
Jag känner mig ganska hjälplös däruppe och det blir inte bättre av att mobilen hos damen på första bänk ringer – och hon svarar!
Såna saker, hela tiden. Och så då och då det där - sorlet.
Hur som helst, jag kortar mitt program (jag skulle aldrig bjuda en sån här publik på mina känsligaste nummer) och två av dom vidriga och mest drivande kvinnorna i gänget drar äntligen tack och lov några låtar från slutet och då törs dom andra inte hålla på lika mycket.
Jag får bra lyssning på dom sista låtarna, rungande allsång på ”Övernattningslägenhet” och jag säljer till och med några plattor efter föreställningen.
När publiken äntligen har gått och jag ska hämta min gitarr på scenen passerar jag platsen där dom fyra vidriga suttit. Jag ser hur dom på pappersduken har ritat blommor och hjärtan och julhälsningar på diverse språk. Och så - mitt bland alla figurer står sju poetiska rader skrivna. Kanske just dom raderna som framkallade en fnissattack hos dom fyra vidriga någon timme tidigare.
Jag läser raderna om och om igen innan jag river av duken och tar med den hem som souvenir från Västerås kommun.
Vad ger ni mig för den här dikten?
Är den inte underbar?Skaffa en bättre artist nästa gång ni har julfest... Någon känd. Vem fan är han??
Tur att man har humor. Imorgon bitti tar jag trubadursemester.
Mina farhågor när jag tog den här bilden inför giget besannades inte
Det blev mycket värre. (Rapport kommer senare)
Jag tittade mig i spegeln...
... och tänkte, fan idag är jag snygg. Och en bra hårdag har jag också. Så sminkade jag mig inför dagens föreställning och gjorde i ordning håret. Och så tittade jag mig i spegeln igen. Borta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
