Bland det roligaste i vardagslivet för tillfället är att spela piano med Vera.
Hon har världens finaste pianofröken och jag coachar villigt mellan lektionerna (jag kunde inte heller spela piano förut, men lär mig parallellt med Vera). Det roliga är att det ger resultat. Jag tycker Vera är superduktig. (Jag kanske är en dum, blind och döv och bara upp över öronen förälskad i min dotter, men jag anar fan i mig en viss musikalisk talang här.)
Det känns som att det enda problemet är att om jag går på för hårt. Det är ju skräcken. Tänk om hon tröttnar för att jag är för tuff. Missförstå mig rätt, jag är världens mest uppmuntrande och positiva pedagog, men det är klart att när man fått en ny läxa och den känns oöverstigligt svår och pappan "tvingar" en att spela, då kan man ju ruttna för mindre. Jag hörde om en pappa på ön som har en superbegåvad piano-son som vägrar lira och insider-info säger att det beror på att farsan var för krävande. Jag vet inte, jag vet bara att jag måste pusha Vera för annars skulle hon inte spela öht. Så, skulle jag gå med hennes omedelbara önskan, skulle hon inte orka sig över tröskeln att lära sig låten och då skulle hon tröttna bara därför. I slutet av veckan när hon kan läxan är det nästan nerförsbacke till pianot.
En mycket svår balansgång att gå, men det känns värt det, för jag kan inte tänka mig en finare present att ge sitt barn än att de kan behärska ett instrument.
Nån som har några tips? Jag skulle gärna höra storys om både dåliga och bra erfarenheter om sånt här, från såväl sin egen barndom som sina avkommors.
Medan ni funderar kan ni höra Vera kämpa sig igenom Blinka lilla stjärna...
(... som hon för övrigt spelat och sjungit en gång förut här på bloggen.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Herregud! Du, det är ingen tvekan. Den flickan är musikalisk! Jag vet. Av flera orsaker. Jag är sångerska, musikaliskt utbildad och har tre barn som är - omusikaliska! (De är idrottare, en främmande värld för mig...). Jag bli tårögd.
Hmm. Jag var faktisk musikalisk som barn och älskade att spela piano, spelade på skolavslutningen med en kompis som spelade flöjt minns jag, men jag lessnade när mina föräldrar inte hade råd att köpa ett riktigt piano, jag fick spela på en antik tramporgel hemma som pappa ropat in på auktion, och sedan fick jag ärva en elorgel av en kompis, men det var aldrig samma känsla som på lektionerna.
Jag har nog fortfarande en 'hemlig' dröm om att kunna ha ett riktigt piano och lära mig att spela igen nån gång.
En sak till: Fortsätt uppmuntra henne! Musicera tillsammans med henne! Sjung, spela, ha kul! Var bestämd, men inte arg. Flickan är begåvad. Fan!
Skicka en kommentar