Min andra krönika för tidningen Aktiva

Datorn har ju krånglat och varit på reparation, men här är krönikan som jag skrev i februari. Varsågoda!

BJUDA PÅ SIG SJÄLV

Efterrättsbäbisen – så kallar Jonna sin fjärde, min andra och vår sista. Efterrättsbäbisen Signe föddes fredagen den 5 februari i år. När hon var tre dagar gammal skulle hon ta ett så kallat PKU-prov. Ett litet stick i handen för att sno lite blod. Två barnmorskor delade på uppgiften. Lilie från Norrköping och Berith från Umeå skulle på rutinuppdrag.

Som föräldrar hade vi efter några dagar i barnavården träffat lite olika typer. De allra flesta sköna, men även de där, ni vet, besserwisseraktiga figurerna som efter minsta misstag reagerar blixtsnabbt med en bortförklaring kryddat med lite översittarmummel. Det känns som att sådana människor tror att "bjuda på sig själv" betyder att de ska bjuda på en första tugga på sig själva i väntan på att bli uppätna. Jag vet att det bara handlar om deras dåliga självkänsla, men jag retar mig ändå till vansinne på dem.

Lilie började. Signe skrek till som besatt när nålen stack in under huden. Jonna tok-ammade och Signe lugnade ner sig. Men Lilie fick inte ut något blod hur hon än vred och vände på den mikroskopiska nålen. Efter ett par minuter gav Lilie upp. Hon var tvungen att göra ett nytt stick. Samma procedur igen. Jonna ammade och Signes skrik stack som nålar i två föräldrahjärtan.

Fortfarande inget blod och efter två gånger gav Lilie upp och lämnade över uppgiften till Berith. När även hon misslyckades började vi bli lite oroliga på riktigt. Det gick heller inte att ta miste på Lilies och Beriths frustration över att behöva plåga den lilla.

Berith värmde Signes hand extra länge, koncentrerade sig noga och… det funkade! Alla pustade ut och Signe hamnade i PKU-registret.

Stämningen hade kunnat bli vidrig i det där rummet. En tredagars som förnimmer svår onödig smärta, två lätt hariga föräldrar samt två yrkesmänniskor som misslyckas upprepade gånger i sin profession.

Men det blev aldrig dålig stämning. Nästan tvärtom. Tack vare supersköna Lilie från Norrköping och Berith från Umeå. De skyllde aldrig ifrån sig, de bjöd på sina misslyckanden och konstaterade självironiskt åt att de kunde ju inte gärna kalla in en tredje barnmorska eftersom de själva var två av de mest äldsta och mest rutinerade. Denna ödmjukhet gjorde ju i sin tur att jag vågade skämta. De skrattade när jag förklarade att Signe i framtiden kommer ”få ångest när hon hör östgötska”, att ”ni kommer inte kunna sova på två dygn” och ”när vi kommer på nästa kontroll hoppas jag att man kallat in de riktiga proffsen – undersköterskorna”etc.

Jag hoppas att Signe tar med sig en av livets viktigaste lärdomar som blev så tydlig i det där lilla provtagningsrummet högst uppe på underbara BB Stockholm. Jag lovar dig Signe, vår kära efterrättsbäbis, att vi ska göra allt som står i vår makt för att se dig när du vill bli sedd, lyssna på dig och uppmuntra dig när helst du behöver. Särskilt när du misslyckas. Vi ska ge dig så mycket självförtroende, självtillit, självkänsla att du svämmar över och börjar självproducera allt möjligt gott som börjar på själv.

Så att när du sedan kliver ut i livet alltid vågar bjuda på dig själv.

Peter Barlach

Bilden är blogg-bonus, s.k. blonus.