Gissa vilken.
tisdag 18 mars 2008
måndag 17 mars 2008
Homoval
Mycket motvilligt svarar jag på Götes utmaning om vilket som skulle vara mitt första homoval. Jag tycker utmaningen är ganska barnslig och trist. Jag kommer definitivt inte att skicka vidare den och jag skulle helst avstå, men eftersom jag är en väluppfostrad man och svaret är så enkelt, så okej då.
Romme-debaclet i bilder
Två år sedan.
Gesunda, Dalarna.
På hyrpjäxor kör jag fullständigt sönder höger fotknöl (ni vet, man känner redan efter första åket att pjäxorna är osköna, men orka gå och byta och när det till slut gör så ont att tårarna nästan kommer, då ska man ju ändå snart åka hem så några åk till pallar man, idiotjävel).
Det visade sig att en månads vila räckte inte, så när vi skulle fira påsken i Sälen samma år blev jag sjukskriven med inflammerad fotknöl (jag vet, det är lika sexigt som det låter) och fick liftkortspengarna tillbaka. Jag joggade, gick på gym och åkte längd för att även jag skulle känna mig tröttkörd om kvällen.
Sen vilade jag min fotknöl ett år från tortyrkammaren slalompjäxa.
Förra året. Gesunda, Dalarna. Nya hyrpjäxor, ont, byta direkt, nya, ont osv. Men då bosatte jag mig i den satans skidshopen, la ner en förmögenhet på sprillans nya pjäxor - specialutlästade för att inte påfresta min stackars fotknöl.
Och nu ett år senare skulle jag äntligen inviga dem i backen.
Det började bra. Första åket kändes nästan ingenting. Jag tog en bild och tänkte mobilblogga nåt om "Gissa landskapet"...
Sen ökade smärtan för varje åk dramatiskt. Och efter fjärde åket insåg jag att det är kört, jag kommer att få vara en frustrerad jävla fucking fritidspassagerare IGEN som går runt som en jävla surfitta och förpestar tillvaron för mina vänner och min familj och helst lämnar middagsbordet när alla pratar om dagens bravader i backen.
Grejen är bara att i Rommetrakten fanns som synes ingen snö för längdskidåkning, så ända sättet att åka av sig lite frustration var att för första gången i mitt liv testa snowboard.
Mitt första åk gjorde jag i den här backen:
På ca 10-15 meter ramlade jag två gånger. Ena gången stukade jag handleden lätt och andra gången slog jag i knät inte lätt.
Därefter gick jag till barnbacken. Lyckades att inte ramla i liften, men höll på att bryta foten när jag skulle stiga av den.
Så stod jag där högst upp på toppen av barnbacken i säkert tjugo minuter med svår hjärtklappning. Tills jag bestämde mig för att gå ner, lämna tillbaks den satans brädan, ställa in privatlektionen och gå och fika.
Om tre veckor har vi bokat en resa till Vemdalen. Återkommer.
Gesunda, Dalarna.
På hyrpjäxor kör jag fullständigt sönder höger fotknöl (ni vet, man känner redan efter första åket att pjäxorna är osköna, men orka gå och byta och när det till slut gör så ont att tårarna nästan kommer, då ska man ju ändå snart åka hem så några åk till pallar man, idiotjävel).
Det visade sig att en månads vila räckte inte, så när vi skulle fira påsken i Sälen samma år blev jag sjukskriven med inflammerad fotknöl (jag vet, det är lika sexigt som det låter) och fick liftkortspengarna tillbaka. Jag joggade, gick på gym och åkte längd för att även jag skulle känna mig tröttkörd om kvällen.
Sen vilade jag min fotknöl ett år från tortyrkammaren slalompjäxa.
Förra året. Gesunda, Dalarna. Nya hyrpjäxor, ont, byta direkt, nya, ont osv. Men då bosatte jag mig i den satans skidshopen, la ner en förmögenhet på sprillans nya pjäxor - specialutlästade för att inte påfresta min stackars fotknöl.
Och nu ett år senare skulle jag äntligen inviga dem i backen.
Det började bra. Första åket kändes nästan ingenting. Jag tog en bild och tänkte mobilblogga nåt om "Gissa landskapet"...
Sen ökade smärtan för varje åk dramatiskt. Och efter fjärde åket insåg jag att det är kört, jag kommer att få vara en frustrerad jävla fucking fritidspassagerare IGEN som går runt som en jävla surfitta och förpestar tillvaron för mina vänner och min familj och helst lämnar middagsbordet när alla pratar om dagens bravader i backen.Grejen är bara att i Rommetrakten fanns som synes ingen snö för längdskidåkning, så ända sättet att åka av sig lite frustration var att för första gången i mitt liv testa snowboard.
Mitt första åk gjorde jag i den här backen:
På ca 10-15 meter ramlade jag två gånger. Ena gången stukade jag handleden lätt och andra gången slog jag i knät inte lätt.Därefter gick jag till barnbacken. Lyckades att inte ramla i liften, men höll på att bryta foten när jag skulle stiga av den.
Så stod jag där högst upp på toppen av barnbacken i säkert tjugo minuter med svår hjärtklappning. Tills jag bestämde mig för att gå ner, lämna tillbaks den satans brädan, ställa in privatlektionen och gå och fika.
Om tre veckor har vi bokat en resa till Vemdalen. Återkommer.söndag 16 mars 2008
fredag 14 mars 2008
Utlottning
Eftersom jag har fått två olika paket från bloggvänner denna vecka, och det är roligt, vill jag inte va sämre.För några veckor sen fick jag 10 ex av min bok Inte bara tennis (klicka och läs ett smakprov av 2007 års näst bästa barnboksdebutantbok), med ett nytt specialomslag gjort av tennisspelaren Jonas Björkman. Det är ett samarbete mellan mitt förlag Bonnier Carlsen och Rädda Barnen för att främja barns läsande som resulterat i detta. Boken har kommit ut i en specialutgåva om endast 500 ex. Själv har jag fått tio. Varav jag härmed tänkte lotta ut en.
Så om du vill ha ett ex av boken gratis hemskickad, säg bara till i kommentarsfältet här nedan. Och om det skulle råka vara fler än en som vill ha boken, så är det bäst att du motiverar varför du vill ha den. Så väljer jag en av er och skickar boken till vederbörande. (Du mailar bara en adress till mig sen när du vunnit.)
Mina tio ex har dessutom varit hemma hos Jonas Björkman i Monaco och blivit signerade av honom. Och jag skriver självklart en personlig dedikation.
Kan det va nåt? Ni har nån vecka på er.
(Jag ska inte säga vad jag tycker om det här omslaget, men om man säger såhär: På reklamspråk heter det Pelle metar, på tv-språk heter det Apelsin-tv...)
Gårdagen i bilder
Här tar vinnaren Louise Halvardsson emot den fåniga lilla slangbellan...
... mitt leende stelnar till Carola-is.
Men man är ju en bra förlorare, så jag går självklart fram och gratulerar vinnaren...
... något senare förklarar jag att tävlingen är riggad och att hon naturligtvis bara är inkvoterad.
Louise bara garvade åt mig och berättade hur mycket hon älskar min bok och jag fick dåligt samvete för att jag inte ens har läst hennes Punkindustriell Hårdrockare med attityd. Dessutom är hon fattig som en kyrkråtta och ska använda pengarna till att skriva utan stress och till att betala hyran och när hon nämnde Axl Rose i sitt tacktal tyckte till och med Jonas att det var rätt debutant som vann.
... mitt leende stelnar till Carola-is.
Men man är ju en bra förlorare, så jag går självklart fram och gratulerar vinnaren...
... något senare förklarar jag att tävlingen är riggad och att hon naturligtvis bara är inkvoterad.
Louise bara garvade åt mig och berättade hur mycket hon älskar min bok och jag fick dåligt samvete för att jag inte ens har läst hennes Punkindustriell Hårdrockare med attityd. Dessutom är hon fattig som en kyrkråtta och ska använda pengarna till att skriva utan stress och till att betala hyran och när hon nämnde Axl Rose i sitt tacktal tyckte till och med Jonas att det var rätt debutant som vann. Okej då - och jag vet att du läser det här - från hela mitt hjärta, utan trist ironi:
torsdag 13 mars 2008
En bra förlorare
När en bra förlorare ska gå på "prisutdelning" klär han sig i sin nya fina skjorta, sin nya fina kavaj och sin allra bästa fluff.
onsdag 12 mars 2008
Slangbellan, del 2
Tidigare har jag berättat om att jag är nominerad till att vinna Slangbellan, ett debutantpris för barnboksförfattare. Vinnaren får ära, PR, en plats i historieböckerna och 30 000 sköna skattade kronor.
De andra två kanske får blommor.
Inte för att jag trodde att jag skulle vinna, men ändå, jag har varit lite pirrig för det här och fnulat lite på vad jag ska säga i ett ev tacktal osv.
Priset ska delas ut i Författarnas Hus imorgon eftermiddag.
Idag ringde en medlem i juryn och sa att de bestämt sig för att berätta för alla nominerade vem som vunnit, eftersom man led så med de författare som inte skulle få priset.
Jag blev alldeles kall. Men vad i helvete. Då är hela leken slut.
Oproffsiga idioter, tänkte jag. Sossesverige när det är som sämst!
Så kan man ju inte göra, ska två stycken som vet att de inte kommer vinna masa sig dit lite hukade och stukade och hålla god min? Vad är det för jävla fasoner? Jag slingrade mig, men insåg att jag måste få reda på det, annars är det bara jag som står där med dumstruten (hur hela samtalet gick, eller samtalen för det blev flera kan jag berätta en annan dag).
Under protest tog jag emot beskedet om vem som vunnit.
Det här är ju naturligtvis superhemligt, jag har lovat att inte berätta för nån vem det var och det ska jag inte heller göra.
Däremot har jag inte lovat någon att inte berätta hur jag ska fira beskedet om vem som vunnit Slangbellan för 2007 års bästa barnboksdebutant.
Naturligtvis ska jag äta en förstklassig middag...
... till den ska jag dricka det bästa huset har...
... och slutligen - naturligtvis - en helkväll på stan!
To be continued.
De andra två kanske får blommor.
Inte för att jag trodde att jag skulle vinna, men ändå, jag har varit lite pirrig för det här och fnulat lite på vad jag ska säga i ett ev tacktal osv.
Priset ska delas ut i Författarnas Hus imorgon eftermiddag.
Idag ringde en medlem i juryn och sa att de bestämt sig för att berätta för alla nominerade vem som vunnit, eftersom man led så med de författare som inte skulle få priset.
Jag blev alldeles kall. Men vad i helvete. Då är hela leken slut.
Oproffsiga idioter, tänkte jag. Sossesverige när det är som sämst!
Så kan man ju inte göra, ska två stycken som vet att de inte kommer vinna masa sig dit lite hukade och stukade och hålla god min? Vad är det för jävla fasoner? Jag slingrade mig, men insåg att jag måste få reda på det, annars är det bara jag som står där med dumstruten (hur hela samtalet gick, eller samtalen för det blev flera kan jag berätta en annan dag).
Under protest tog jag emot beskedet om vem som vunnit.
Det här är ju naturligtvis superhemligt, jag har lovat att inte berätta för nån vem det var och det ska jag inte heller göra.
Däremot har jag inte lovat någon att inte berätta hur jag ska fira beskedet om vem som vunnit Slangbellan för 2007 års bästa barnboksdebutant.
Naturligtvis ska jag äta en förstklassig middag...
... till den ska jag dricka det bästa huset har...
... och slutligen - naturligtvis - en helkväll på stan!
To be continued.
Min vän Johan Lindqvist har otippat börjat blogga igen.En bisarr hinderbaneblogg verkar det bli. Säkert artar den sig, men hittills har han inte överträffat den kommentar som han skrev till mitt inlägg igår när jag vann Making bacon-t-shirten:
"Jävlar!
1984 (tror jag).
Karlshamn.
Högadals IS.
Ett gäng förväntansfulla pojkar hade radat upp sig för en första träningen med den nye tyske tränaren.
Ut kliver Peter Antoine.
Iklädd en "Making Bacon"-tshirt.
Han fick omedelbart vår fulla respekt.
Ett par träningar senare bröt stora delar av laget på tyska. Jag skämtar inte, vi bröt på tyska."
tisdag 11 mars 2008
Anna-Stina Barlach (f. Bergström)
Idag, 11 mars, är det min farmors födelsedag. Hon skulle blivit 108 om hon levat. Det gör hon inte. Hon blev bara 96. Bilden ovan är den sista som togs av henne, samma vår som hon dog efter ett rikt men mycket sorgligt liv.De sista 13 åren av sitt liv, efter att hennes man dog 1983, var hon den bittraste, elakaste och jävligaste människa man kan tänka sig.
Då hon vägrade att åka in på något hem, men var inkapabel att ta hand om sig själv, var hon således beroende av hemhjälp. Hon krävde hemhjälp dygnet runt, ändå såg hon till att de flyttade inom några dagar. Jag tror att bara de sista åren avverkade hon 70-80 stycken för att hon var så taskig mot dem. Och det var ju inte bara någon liten nervös osäker invandrare som hon hade rasistiska utfall emot, som inte pallade trycket, utan även de mest härdade ruttade råbarkade tanterna. De som bara skrattade när farmors söner i förväg sa lite försynt att farmor kunde vara lite besvärlig. De som bara någon dag senare ringde gråtande och sa att det inte går att stanna, Anna-Stina är för elak.
Jag vet inte exakt vad som hände bakom persiennerna på Storgatan 1, vid Östermalmstorg i Stockholm, under de där åren, men jag vet att det inte var vackert.
Under bara en kort period, en sommar i början på nittiotalet var farmor glad. Hon kvittrade i telefon när man pratade med henne och hemhjälpen stannade i månader. Farmors söner pustade ut, glada att helvetet var över.
Men det var det inte. Det var bara en vikarierande läkare till Anna-Stinas ordinarie, som hade skrivit ut någon medicin som gjorde henne uppåt. När den ursprunglige läkaren kom tillbaka och såg vad Anna-Stina fått för grejer, stoppade han det på en gång och övertalade Anna-Stina om att det var skadligt för henne. Anna-Stina litade blint på sin läkare och sade hejdå till tjack och lättsinne, och hej till bitterhet och sarkasm.
Farmor dog en varm och solig majdag 1996. Sista månaderna höll hon nog bara ut för att hinna träffa sina två äldsta barnbarns barn, som föddes samma vår. Farmor lyckades med några veckors marginal.
En sak till: Jag älskade min farmor.
Till lunch äter jag bara lite rester
(Fast jag gjorde ny rösti och exprementerade den med lite rivet apelsinskal och ekrökt chilipulver från Barcelona. Kan bli nåt, fast det är fan att man inte odlar timjan, det skulle suttit perfekt tror jag, jag ska testa det nästa gång. Ruccola rockar.)
Sally Säl
Det var musikal med Nioåringen idag. Ett spännande drama om Sally Säl.Här håller Sally till exempel på att bli uppäten av hajar:
För att vara musikal höll dramat mycket hög klass, och här grälar hennes föräldrar om huruvida Sally ska få simma ut ensam i havet igen:
Fast jag kunde inte riktigt släppa ordet för dagen: Acetylsallysälsyra.
Som sagt...
Prosciuttoinlindad fläskfilé fylld med mozzarella och basilika samt ångkokt broccoli och en creme fraiche-sås med persilja och fyra sorters buljong.Till detta serverade jag rösti, nära ömt.
Sa jag att det var måndag?måndag 10 mars 2008
söndag 9 mars 2008
lördag 8 mars 2008
Nån hade på bloggen skrivit:
"Kanske sotaren är ung och snygg."
Och det störde mig lite. Varför la hon till det där "och snygg"? Det kändes så utseendefixerat. Räckte det inte för den stackars sotaren att han skulle vara ung?
"Kanske sotaren är ung och snygg."
Och det störde mig lite. Varför la hon till det där "och snygg"? Det kändes så utseendefixerat. Räckte det inte för den stackars sotaren att han skulle vara ung?
fredag 7 mars 2008
Kryptan
I höstas fick jag ett underbart telefonsamtal från en diakon i Lund.
Hon hade hört mig i Malmö prata om min bok och sorgen efter att min mamma dog i en bilolycka när jag var tolv, och nu ville hon att jag ska komma till en Gudstjänst i Kryptan under Lunds Domkyrka och prata om detta. Jag blev ju smickrad och exalterad, men kunde inte låta bli att direkt få ur mig: "Men jag är ju inte religiös!"
Hon skrattade till och förklarade med sin lugna trygga stämma att jag hade att göra med riktiga kristna och då var sådant inte det viktiga. Det viktiga var att jag berättade min historia.
Sedan dess har jag sett fram emot detta. Och nu på söndag är det dags!
När: Söndagen den 9 mars 2008, kl. 19.00
Var: Kryptan under Lunds Domkyrka (ingång: Domkyrkan)
Hur: Gudstjänst samt Peter Barlach "Det är aldrig försent att bearbeta sin sorg"
Jag brukar alltid lyckas vara professionell och hålla mig från att gråta, men i en sån här miljö vete fan hur det ska gå till.
Hon hade hört mig i Malmö prata om min bok och sorgen efter att min mamma dog i en bilolycka när jag var tolv, och nu ville hon att jag ska komma till en Gudstjänst i Kryptan under Lunds Domkyrka och prata om detta. Jag blev ju smickrad och exalterad, men kunde inte låta bli att direkt få ur mig: "Men jag är ju inte religiös!"
Hon skrattade till och förklarade med sin lugna trygga stämma att jag hade att göra med riktiga kristna och då var sådant inte det viktiga. Det viktiga var att jag berättade min historia.
Sedan dess har jag sett fram emot detta. Och nu på söndag är det dags!
När: Söndagen den 9 mars 2008, kl. 19.00
Var: Kryptan under Lunds Domkyrka (ingång: Domkyrkan)
Hur: Gudstjänst samt Peter Barlach "Det är aldrig försent att bearbeta sin sorg"
VÄLKOMNA!
Jag brukar alltid lyckas vara professionell och hålla mig från att gråta, men i en sån här miljö vete fan hur det ska gå till.
onsdag 5 mars 2008
Min hall
För några månader sedan fick min hall en liten roll i en reklamfilm.
Ni kanske har sett den, den har vevats sedan mellandagarna, det är en reklamfilm mot mobbning för Friends, och handlar om en liten kille som det regnar på och som samlar på en massa elaka ord, tills han får ett hej i rött och solen börjar lysa på honom.
Här är en suddig bild från filmen på min hall:
Det tog en dag och vi fick några tusen för besväret. Perfekt, tyckte vi. Dessutom tänkte vi att vår hall skulle bli glad av att exponeras lite.
- Men det har det ju alltid gjort, säger jag. 
Och så är han allmänt snorkig och sur, och jag försöker förklara att han inte ska vara så kaxig, att det bara var en liten jävla reklamfilm och att han inte ens har huvudrollen, "killens sovrum har ju en större roll i så fall, och det är ju inte ens inspelat här, det är ju hos grannen!" försöker jag. 
Jag bävar för om han skulle få en roll i en långfilm.
Ni kanske har sett den, den har vevats sedan mellandagarna, det är en reklamfilm mot mobbning för Friends, och handlar om en liten kille som det regnar på och som samlar på en massa elaka ord, tills han får ett hej i rött och solen börjar lysa på honom.Här är en suddig bild från filmen på min hall:
Det tog en dag och vi fick några tusen för besväret. Perfekt, tyckte vi. Dessutom tänkte vi att vår hall skulle bli glad av att exponeras lite. Och visst blev hallen glad. Så inihelvete glad och stolt och nu pratar han inte om nåt annat. Framgången har tyvärr stigit hallen åt huvudet.
Så fort man kommer hem gnäller hallen på att det står kartonger överallt.
- Men det har det ju alltid gjort, säger jag. - Nu får det va slut på det, säger hallen, tänk om det kommer en agent!
- Agent!? Nu får du väl ge dig...
- Och ställ i ordning skorna, jag kan inte se ut såhär.
Och så är han allmänt snorkig och sur, och jag försöker förklara att han inte ska vara så kaxig, att det bara var en liten jävla reklamfilm och att han inte ens har huvudrollen, "killens sovrum har ju en större roll i så fall, och det är ju inte ens inspelat här, det är ju hos grannen!" försöker jag. - Men hur kommer han till sovrummet då? Flyger han eller? Seså dammsug mig nu, och skura mig! Och så plockar du upp det där skräpet i soffan!
Jag bävar för om han skulle få en roll i en långfilm.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
