torsdagen den 29:e april 2010

Dagens Jonna

"Det passar ju bra med en efterrättsbäbis som är söt som socker."

onsdagen den 28:e april 2010

Var på loppis häromdan

... och upptäckte att barnbokstitlarna var mer dynamiska och mångbottnade förr i tiden.

tisdagen den 27:e april 2010

Plinka lilla stjärna

Bland det roligaste i vardagslivet för tillfället är att spela piano med Vera.

Hon har världens finaste pianofröken och jag coachar villigt mellan lektionerna (jag kunde inte heller spela piano förut, men lär mig parallellt med Vera). Det roliga är att det ger resultat. Jag tycker Vera är superduktig. (Jag kanske är en dum, blind och döv och bara upp över öronen förälskad i min dotter, men jag anar fan i mig en viss musikalisk talang här.)

Det känns som att det enda problemet är att om jag går på för hårt. Det är ju skräcken. Tänk om hon tröttnar för att jag är för tuff. Missförstå mig rätt, jag är världens mest uppmuntrande och positiva pedagog, men det är klart att när man fått en ny läxa och den känns oöverstigligt svår och pappan "tvingar" en att spela, då kan man ju ruttna för mindre. Jag hörde om en pappa på ön som har en superbegåvad piano-son som vägrar lira och insider-info säger att det beror på att farsan var för krävande. Jag vet inte, jag vet bara att jag måste pusha Vera för annars skulle hon inte spela öht. Så, skulle jag gå med hennes omedelbara önskan, skulle hon inte orka sig över tröskeln att lära sig låten och då skulle hon tröttna bara därför. I slutet av veckan när hon kan läxan är det nästan nerförsbacke till pianot.

En mycket svår balansgång att gå, men det känns värt det, för jag kan inte tänka mig en finare present att ge sitt barn än att de kan behärska ett instrument.

Nån som har några tips? Jag skulle gärna höra storys om både dåliga och bra erfarenheter om sånt här, från såväl sin egen barndom som sina avkommors.

Medan ni funderar kan ni höra Vera kämpa sig igenom Blinka lilla stjärna...
video
(... som hon för övrigt spelat och sjungit en gång förut här på bloggen.)

Jag har fått tillbaks min dator!

Lovar att återkomma med en rapport från Super-Dave om vad fan det är som har hänt. Klart är bara att jag precis som med hunden köpt måndagsexemplarens måndagsexemplar...

tisdagen den 20:e april 2010

torsdagen den 15:e april 2010

Jag lyfter på hatten för Frans!

Älskade Frans Haraldsen fortsätter att visa att han är en av Sveriges två bästa trubadurer. Ikväll torsdag har han releaseparty på Mosebacke kl 20:00 för en platta som jag haft nöjet att tjuvlyssna på, den är sjukt bra. Alltså jag menar att den är bra på riktigt. Helt galet bra. Le åt det, heter plattan.

Läs mer här.

Och så bloggar han bra också.

Vi ses ikväll!

onsdagen den 14:e april 2010

Ibland när jag bloggar blir det fel

Särskilt när jag har mitt kreativa någon annanstans. Nu är jag rätt uppslukad av en annan skrivgrej och jag har kasst splitvision. Och så tänker jag såhär en förmiddag: Men för fan Peter, du måste ju blogga! Och så hittar jag den gulliga gamla bilden på Vera där hon vid fem veckors ålder skulle ta ett passfoto sommaren 2002 och landar i Nice mjukt och fint som en Bengt Dennis typ. Inga konstigheter, hon är fem veckor på kortet. Det var innan mobilkamerorna slog igenom, så det finns inte så många bebisbilder på henne.

Signe, däremot är extremt väldokumenterad och så ville jag lägga ut en speciell bild på henne (bilden är fö tagen av en av världens två sötaste styvdöttrar) för att jag tyckte bilden var magisk. Ljuset låg fint och hon råkade le just där och då.

Men så gjorde jag det här hyperslarviga inlägget på tjejerna och skrev att Signe var sötare för att ha nånting att skriva. Jag skrev inte att det var för att hennes foto inte var ett passfoto och att hon var fyra veckor äldre när bilden togs och att den största skillnaden som händer mellan fem och nio veckors ålder i min bok, det är att de lär sig att le. Det skrev jag inte. Jag inbillade mig att det skulle framgå och att ni bara skulle se att de var gulliga och lite lika.

För mig var det uppenbart att det var det det handlade om, att Signe var en månad äldre och log sött på bilden. Jag har inte ens tänkt tanken vem som är sötast i verkligheten. Jag tänker inte så. Dom verkar hyfsat normala och glada och nyfikna och sociala och det räcker för mig.

Även om jag tycker att en och annan kommentar var en enorm överreaktion och övertolkning är jag ledsen om jag provocerade någon, det var inte ens meningen i det här fallet.

Till sist:

Eventuell skönhet på ett fotografi ligger i betraktarens ögon...
Signe och Vera, Systrarna sisters

... och när bilden tas.

Ekvation

Dålig vuxenblogg = bra ungdomsroman?

måndagen den 12:e april 2010

Läste nyss kommentarerna under mitt inlägg om Systrarna sisters. Är mycket förvånad över vissas reaktion. Återkommer snart.

Inget nytt inom Stockholmsidrotten

Djurgårn laddar för att krossa HV i finalen...

... Professionella Bajen annonserar om en seriepremiär där bäst före-datumet redan gått ut...

... och Gnaget ligger på nedflyttningsplats i Allsvenskan.

Inget annat har hänt va?

torsdagen den 8:e april 2010

Systrarna sisters

Vera, 5 veckor, söt och nöjd

Signe, 9 veckor, lite sötare, lite nöjdare

fredagen den 2:e april 2010

Jag och "Lillen"

Jag träffade den dubble Europamästaren i tungviktsboxning Anders "Lillen" Eklund en gång. Det var en vårdag i maj 1993. Det stora underhållningsprogrammet i SVT hette 7-9 och de skulle denna lördag anordna ett slags melodifestival. Kända populära svenskar skulle sjunga gamla svenska schlagerklassiker. Arne Weise sjöng Främling, Johanna Westman typ Waterloo osv.

Lillen och programledaren Jan Trolin skulle sjunga klassikern: Det börjar verka kärlek banne mig. Tyvärr blev Jan sjuk samma dag och de panikringde in den gröna programledaren Peter Barlach, som i en bandad version sjöng låten tillsammans med Lillen.

Jag minns att Lillen var snäll, varm och blyg och att de hade anpassat tonarten till honom. Den gick mycket mörkare än originalet och jag som hade en timme på mig att repa in låten blev lite förbryllad. Hur som helst vi satte den på tredje tagningen, fast Lillen lärde sig aldrig att sjunga konverserade, han envisades med att sjunga konvorserade och jag fick "påminna" honom att han skulle lägga armen om mig i slutet av låten genom att trycka till lite mot hans väldiga axel.

I övrigt gick det bra och mäktiga Lillen hissade mig på slutet och vi kom 5:a (femma) tror jag.



När jag tittar på videon idag fattar jag inte att vi inte vann...