En jojo-joggare

Idag skulle jag jogga för första gången på två månader. Det började bra. Det fanns nåt gudomligt över mig.

Såhär såg det ut flera gånger under turen i lidingöskogarna. En liten prick av hälsa och självdisciplin långt därborta.

Till sist. Efter fyra kilometer i gubbtempo. Blank och andfådd. Och med en gruvlig ångest. Över att jag inte gör det här oftare. Så jävla jobbigt är det inte.

Efteråt.