Nej jag ägde inte i foajén

Det gjorde jag sannerligen inte.

Det var lite stressigt, jag gick på toaletten, hittade inte Jonna och gick lite förvirrad omkring i foajén fem minuter innan föreställningen av Juloratoriet skulle börja.

Då träffade jag en bekant, som var där med PO Enquist. Det blev ett lite jobbigt läge. Ska man presentera sig eller bara morsa. Jag var ju väl medveten om att det var PO Enquist, som är en kulturgigant, en av de största vi har i landet, en som kan ge vem som helst intellektuellt komplex.

Men jag är en social kille, och jag gjorde en hundradelssnabb överläggning med mig själv om att om det inte hade varit PO Enquist så hade jag självklart hälsat, så när det nu råkar vara det, ska jag inte göra nån skillnad.

Först hälsar jag på min bekant och hennes man, därefter hälsar jag på PO Enquists fru som just kom ut från toaletten. Jag presenterar mig med namn, tar i hand och bockar lätt. Eftersom hon kommer från toaletten är hon blöt om händerna och ursäktar sig för det. Inga problem, jag tar det utan att det blir pinsamt för nån, eller att nån ens ska behöva tänka det tråkiga förutsägbara "ja det är bara vatten..."

Därefter vänder jag mig till PO Enquist, som jag aldrig har träffat men många gånger beundrat. Jag är nu alltså lite blöt om handen efter att ha hälsat på hans fru. Jag tar PO i hand och säger, inte mitt namn denna gång, utan klart och tydligt:

"Det är din fru som är våt, inte jag."

Min bekant skrattar till lite överdrivet mycket för att rädda mig, naturligtvis inte för att det var roligt. Jag själv blir tokhet i ansiktet, marken gungar till och så tittar jag upp på PO. Han spejar med sitt hyperintellektuella stenansikte ut över är Stadsteaterns foajé. Han kommer aldrig mer att ägna mig en blick, än mindre en tanke. Det känns som jag är 1.40 och han långt över 2.20, både bildligt och bokstavligt. Jag vill bara rätta mig, ändra mig, säga att jag bara skojade, förklara mig, utveckla, skoja en gång till. Jag vill vara som en Bridget Fonda eller en Ally McBeal-typ (tror jag, har varken sett eller läst), men det går inte. Det enda jag vet är att jag måste hålla käften. Lida. Allt jag säger i det här läget kommer bara att göra det värre. Vissa saker går inte att göra ogjorda. Vissa saker går inte att ha osagda.

Vi splittras efter några sekunder och jag står kvar och kväver ett obehagligt nervöst skratt som inte är skönt nånstans i kroppen.

Sen hittar jag Jonna, berättar inget för henne om vad som hänt, vi går in och sätter oss och tittar på Juloratoriet, Göran Tunströms vackra text. Fast i hela första akten är den enda replik jag hör, om och om igen:

"Det är din fru som är våt, inte jag."