Johanna Westman

Under de vilda ungkarlsåren på 90-talet är det särskilt en person som sticker ut, som någon som fick mig att vilja ändra mitt leverne och stadga mig.

Johanna Westman.

Jag minns en lång natt när vi satt och pratade på hennes balkong, efter ett Café Opera-besök. Jag tyckte att hon var vacker som en vacker dag, smart, rolig, lagom vass, generös och allt igenom charmerande. Jag blev djupt förälskad.

Efter denna kväll blev jag bjuden på hennes födelsedagsfest. Jag laddade noga med några campari-juice hemma och gick dit. Minns inte vad jag gav henne, men jag minns tydligt när Daniel Bergman kommer dit och rullar in en symaskin på hjul från 20-talet i present. Jag insåg direkt att jag var mer än brädad.

Därefter bedrack jag mig å det grövsta och det enda jag hade kvar på morgonen när jag låg hemma vid toaletten och kräktes (campari bland annat) var en radda dåliga, dåliga, suddiga minnesbilder av pinsamheter.

Sen dess har jag knappt träffat Johanna, vilket jag har tyckt var skönt, eftersom jag skämdes en del.

Tills igår på bokmässan. Först gick vi och fikade fin-kaffe i vimlet. Säkert en och en halv timme stod vi och varvade otroligt roliga fniss-lall med djupa diskussioner om tonåringars utsatthet etc. Det roligaste lallet var nog det om Glenn Strömberg. Jag ska inte gå in närmare på det, men på nedanstående bild ville hon bli fotograferad med honom när han pratade på scenen, men det kom nån i vägen.
Sen frågade hon om vi inte skulle äta lunch.
"Jo gärna!" sa jag och menade det verkligen.
"Ska vi ringa Ola?", sa hon.
"Javisst", sa jag och menade det verkligen inte.

Jag ringde Ola och jag sa till honom som det var att "Johanna Westman vill att du ska äta lunch med oss, fast jag vill helst att du låter bli." Ola bara skrattade och mötte upp.

Sen okej, vi hade trevligt i VIP-loungen där de helt otippat bjöd på hur mycket fin-vin som helst. Det visade sig att vi var en ganska dynamisk trio och när de stängde där gick vi till baren, där Ola bjöd på öl.
Johanna skulle vara kvar i Göteborg en dag till (stackars jävel), så det var med sorg i hjärtat som vi skildes åt när Ola och jag skulle ta 16.42-tåget.

Ola och jag skickade ett MMS från tåget där vi skrev: "Vi saknar dig redan" Bilden såg ut såhär:

Innan vi somnade som barn på tåget diskuterade vi vem av oss som är närmast att till slut få vår Johanna Westman. Vi kom fram till att det nog är han. Han är bara ett ljusår ifrån. Jag ett och ett halvt.