E/P Bruno Mattsson

Jag ville inte ha hund. Jonna drev en effektiv kampanj förrförra vintern med en tyst men väldigt mäktig support från barnen.

Bruno (vi kallar honom Bruno Mattsson) kom till oss 31 mars förra året.

Han visade sig vara ett måndagsexemplar. Jag orkar inte dra allt han varit med just nu, men riktigt nära döden har han varit tre gånger och akut till veterinären har vi varit kanske det dubbla. Han skäller i tid och otid på allt och ingenting, han går alltid omkring på ett störande vis, han är dokumenterat urblåst och han retar mig ofta till vansinne.

Och så har han epilepsi.

Halv ett inatt fick Bruno sitt åttonde epilepsianfall. Jag vet att klockan var halv ett för jag var väldigt trött och skulle just gå att lägga mig. Jag och Vera skulle sova i storsängen på övervåningen och Jonna som skulle upp tidigt idag fick sova därnere.

Jag har sett alla utom ett av de tidigare anfallen. Barnen har inte sett nåt. Tack och lov. Det är ingen lek.

Först hör jag en duns (ramla ur soffan) från vardagsrummet och sen ett jävla bankande (kramperna gör att benen slår mot golvet).

Jag fattar direkt vad klockan är slagen och rusar ut till honom och ser hur han dreglar, gläfser, bajsar på sig, krampar och snurrar runt som en breakdansare på parketten, fast med ångest och skräck i blicken.

Då kan man inte göra nånting. Veterinären har sagt att ens enda uppgift är att se till att han inte gör illa sig, så det är bara att avvakta. Och man säger dessutom att han är medvetslös under själva anfallet. Han ser allt annat än medvetslös ut, men okej. Efter nån minut går det akuta anfallet över. Då fortsätter det, som jag tycker är mest obehagligt.

Då börjar Bruno liksom vakna till, men hela han skriker:

VEM FAN ÄR DU OCH VAD FAN VAR DET SOM HÄNDE!?

Han springer runt runt runt med en jävla fart och sladdar i alla kurvor och benen bär honom inte, så han slår i typ allt som kommer i hans väg. Jag har lärt mig att jag bara ska ställa mig som skydd vid trappan så att han inte ramlar ner för den. Men igår gjorde jag ett misstag.

Bruno rusade in till Vera som låg och sov i storsängen. Eftersom jag inte ville att hon skulle vakna och se det här så sprang jag efter, men då smet han förbi mig och sprang självklart rakt mot trappan. I sista stund insåg han på nåt sätt att trappan inte var nån bra idé, så han väjde undan. Men försent. Han kunde inte styra sina ben. Han slog i räcket och sen hasade han ner med rumpan först på det smalaste, brantaste, farligaste partiet av trappan. På väg att falla tasslöst mot stengolv och en säker konvalescens.

Om inte.

På ett Tintin räddar Milou-aktigt sätt kastar jag mig som den korpenmålis jag är, raklång och snabb, och får tag i Brunos halsband. Därefter några sekunders kamp mot tyngdlagen innan jag lyckas dra upp honom.

Sen sätter jag mig vid trappan och vaktar medan han springer av sig den värsta ångesten.

Efter en timme ungefär har allt lugnat ner sig, Vera har vaknat och somnat om, Jonna har inte ens vaknat och jag sitter med en flåsande, lätt orolig hund i soffan.

Och där nånstans tror jag att jag känner så mycket kärlek som jag har möjlighet att göra för ett djur.