Jonnas Gästinlägg

Jag har tre barn, fast ibland känns det som om jag har fyra. Jag pratar inte om min älskade make, utom om Bruno, hunden. Idag var jag och det fjärde barnet som nu har eksem på båda öronen hos veterinären. Jag tänkte även diskutera medicinering mot hans epilepsi. Eller EP som proffsen säger.

Så fort vi kom in genom dörren talade min älskade EP-hund om vad han tyckte om att befinna sig på denna plats – igen. Han började att skälla. Och då menar jag inte ett försiktigt lågt ”voff”, som kan betyda ”snälla matte, kan vi inte gå hem”. Utan ett högt ihållande skall som inte tystnade mellan skallen, utan övergick i ylande. (Hade jag varit på BVC med ett barn som lät som Bruno hade dom kopplat i socialen direkt.)

Jag försökte ömsöm banna, ömsom trösta och förklara för min älskling (som jag vid det här laget älskade väldigt lite) att jag inte skulle lämna honom där som förra gången. Att han inte hade nån strumpa i magen, som skulle opereras ut, bara lite eksem på öronen. Fast det var egentligen för dom andra i väntrummet som jag ville berätta att Bruno var sån här, för att han varit med om traumatiska händelser – inte för att jag var en dålig matte (mamma).

Bruno slussades in i ett väntrum. Han fortsatte att yla och skälla som en rabiessmittad och när veterinären kom in hade hon en munkorg i handen, som hon bad mig sätta på eftersom hon inte ville komma i närheten av honom.

När veterinären var färdig med undersökningen och jag hade tagit av munkorgen, tog hon några hundgodisar från hyllan och frågade mig om Bruno skulle bita henne när hon gav honom dom. Jag förstod först inte vad hon sa. Bruno är rädd, stressad och desperat, men han är världens snällaste. ”Han bits inte, men han vill inte ha ditt godis, han vill bara komma härifrån.”

Det bestämdes att Bruno ska äta en halv tablett Fenemal Recip morgon och kväll mot sin epilepsi . Att det är ett narkotikaklassat preparat, fick jag reda på när jag skulle hämta ut det på Apoteket och var tvungen att visa legitimation.

Bruno är två år och kommer att gå på narkotikaklassat lugnande medel i resten av sitt liv. Men han är en hund. Han kommer att leva kanske max tio år till. Och är han trött kan han sova. Han är inte ett barn som ska leva i 80 år och gå igenom skola, tonår, fyllor, familj och barn på lugnande.

Jag älskar Bruno. Som jag grät när han låg med en strumpa i magen förra julafton och skulle opereras. Men jag älskar honom som en hund. Så Gud, stoppa honom full med strumpor. Kör över honom med en stadsjeep en gång till. Kör ut honom i öknen. Låt gräshoppssvärmar invadera honom. Låt honom genomlida sju svåra år. Bara du lämnar mina barn i fred.