fredag 7 december 2007

Ibland önskar jag...

... att hela min värld också kretsade kring en vickande framtand.
Upplagd av kl

5 kommentarer:

Godiva sa...

Ja me, ja me! Och hela världens stora universum och mysterium väntade där ute oupptäckt och man var lite, lite ängslig men mest väldigt, väldigt modig!

7 december 2007 kl. 13:26
Peter Barlach sa...

Åh, du har förstått precis! (Fast just jag var tyvärr lite lite modig men mest väldigt, väldigt ängslig! Men det är en annan sak.)

7 december 2007 kl. 14:27
Godiva sa...

Puss Raring,

det är inte klokt vad man utsätter barn för... första dagen i skolan när man har flyttat och inte har en jävla aning om hur det kommer att bli, och det värsta av allt är att man inte har mandat att resa sig upp och säga "tack, men det här verkar inte vara någonting för mig, jag går hem nu och prövar nån annanstans imorgon".

& alla vuxnas klyschor, "Det här är kommer att bli jätteroligt!" när man inte vill åka på friluftsdag, "Det kommer inte att göra ont" när man ska till tandläkaren, "Det är väl inte så farligt" när man är hotad med snömulning nästa dag i skolan och försöker vägra att gå dit.

Åh, jag kan verkligen minnas den där känslan av att vara liten och ingen tar en på allvar.

Man skulle ha en "barn-advokat" och så kunde man lämna hans/hennes visitkort när man blev utsatt för orättvisor, man skulle räckt över kortet och sagt "Min advokat kommer att kontakta dig."

7 december 2007 kl. 15:24
Peter Barlach sa...

I rest my case.

7 december 2007 kl. 15:26
Peter Barlach sa...

Godiva, Jonna fick en tår i ögat av din långa kommentar. Hon undrar när du ska börja skriva böcker.

8 december 2007 kl. 12:48

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)