Jag är en hopplös anakroniker

När Elvis Presley dog 16 augusti 1977 var jag nio år gammal. Jag och pappa skulle gå på landskamp (torsk 0-1, Benny Wendt missade en straff) och jag minns tydligt löpsedlarna på väg till Råsunda. Då kände jag bara igen namnet och visste att det hade med musik att göra.

Men i den enorma hypen efter hans död fick jag en dubbelskiva "Elvis Forever" med samlade hits av min mamma och jag missade inte en film som gick som matinéer på helgerna hela hösten. När de visade "Elvis Comeback Special" från 1968 spelade jag in den på vår VCR och tittade på den varje dag efter skolan.

Från dagen då Elvis dog har jag älskat honom enormt.

Sen har det bara fortsatt.

Jag började gilla Ebba Grön precis när de splittrades, och Thåström blev min stora idol. Så när Cornelis dog köpte jag "Flygande Holländaren" för att Thåström var med, men kom att älska skivan för Cornelis. Varpå jag köpte upp mig på Cornelis samtliga LP-skivor och han blev en förebild.

Slutgiltiga beviset för att jag alltid är efter min tid kom när Johnny Cash dog och jag i den efterföljande hyllningen av den döde begrep hans storhet. Nu beundrar jag honom och hans musik och i vanlig ordning grämer jag mig för att jag inte kan gå och se en konsert med honom, ens i teorin.

Jaja, man är som man är och jag är sån här och det är helt okej...

... och idag är det jag som åker in till stan och köper Karlheinz Stockhausens samtliga plattor!