Såhär kan det också vara för en trubadur

Jag hade säsongens sista enmansföreställning idag.

Det var Västerås kommun som hade ett julbord för administratörer och informatörer och allt vad det kan heta inom förvaltningen och jag fattar aldrig riktigt sånt där.

Jag var tvungen att soundchecka innan publiken kom 11.30, och eftersom tågen passade dåligt var jag tvungen att ta ett tåg 9.06 (som jag var asnära att missa pga trafikkaos i stan just då, taxichauffören körde som en biltjuv på slutet och för 70 spänn i dricks hjälpte han mig med mitt tunga bagage till tåget). Jag var sjukt trött efter en dålig natt, men soundchecken gick bra, och jag kunde vila lite innan det var dags för mig.

När publiken kom blev det lite kaosigt och köigt till själva maten, så det drog ut på tiden. Vilket medförde att pausen innan kaffet trycktes ihop för att hinna med allt.

Så att när jag går upp på scenen kommer det direkt. Det som lärde mig att hata på min debutturné på musikkrogar runt om i landet förra hösten. Det som många artister hatar mest av allt.

Sorlet.

Oj vad det babblades och diskuterades och fikades alltmedan artisten stod på scenen och försökte göra sig hörd!

Efter en stund lugnade det ner sig sedan jag på ett skojfriskt sätt berättade att jag var van vid teatern där alla satt tysta och lyssnade. Det är alltid vanskligt att be om uppmärksamhet eftersom vill man den ha automatiskt, men den här gången insåg jag att jag var körd om jag inte gjorde något.

Det funkade hjälpligt, men jag kände dock tydligt att de ville fika och prata med varandra. Inte lyssna på en trubadur vars tidiga driva-med-sig-själv-och-lidingö-skämt föll platt som en alldeles för gräddig Janssons frestelse.

Nåväl, man biter ihop och försöker att koncentrera sig på sin grej och på de som vill lyssna. Det funkade okej ett tag, men plötsligt är det ett bord i mitten – exakt i mitten – av lokalen med kvinnor i 45-årsåldern, som fnissar till helt ohämmat. Först tänker jag att det kanske var åt nåt jag sjöng men jag ser på dom att dom snarare har roligt åt mig – på min bekostnad. Dom sitter och pratar med varandra, fnissar och vänder ryggen åt mig. Jag försöker nonchalera dom, jag försöker stirra på dom, men det är lönlöst. Ingenting händer.

Efter den låten ber jag dom vänligt men bestämt att vara tysta för dom stör både mig och dom som vill lyssna. Då blir dom jävla fucking tonårsbrudar och gör grimaser av typen ”Vadå? Vi!?Vadå?! Sköt dig själv gubbe!”

Ni vet.

Det är så provocerande så att jag kokar, men tyvärr behåller jag min professionalism och går inte i klinch.

Jag känner mig ganska hjälplös däruppe och det blir inte bättre av att mobilen hos damen på första bänk ringer – och hon svarar!

Såna saker, hela tiden. Och så då och då det där - sorlet.

Hur som helst, jag kortar mitt program (jag skulle aldrig bjuda en sån här publik på mina känsligaste nummer) och två av dom vidriga och mest drivande kvinnorna i gänget drar äntligen tack och lov några låtar från slutet och då törs dom andra inte hålla på lika mycket.

Jag får bra lyssning på dom sista låtarna, rungande allsång på ”Övernattningslägenhet” och jag säljer till och med några plattor efter föreställningen.

När publiken äntligen har gått och jag ska hämta min gitarr på scenen passerar jag platsen där dom fyra vidriga suttit. Jag ser hur dom på pappersduken har ritat blommor och hjärtan och julhälsningar på diverse språk. Och så - mitt bland alla figurer står sju poetiska rader skrivna. Kanske just dom raderna som framkallade en fnissattack hos dom fyra vidriga någon timme tidigare.

Jag läser raderna om och om igen innan jag river av duken och tar med den hem som souvenir från Västerås kommun.

Vad ger ni mig för den här dikten?
Är den inte underbar?

Skaffa en bättre artist nästa gång ni har julfest... Någon känd. Vem fan är han??

Tur att man har humor. Imorgon bitti tar jag trubadursemester.