onsdag 13 februari 2008

Apropå Amsterdam

När jag var 18 år var jag utomlands ensam för första gången.

Jag åkte med min syrra till Amsterdam, men efter ett par, tre dagar var hon tvungen att åka hem och vi bestämde att jag skulle stanna kvar.

Lycklig klev jag ut på stan efter att ha vinkat av henne. Det var en varm och skön vårdag 1986 och jag var mycket exalterad. Jag började promenera planlöst. Jag hade verkligen börjat gilla Amsterdam och jag njöt av känslan att vara ensam i ett främmande land.

Efter kanske tio minuter kom det upp en synnerligen påtänd svart kille vid min sida och frågade om jag ville köpa gräs. Det var inget ovanligt, knappt ens obehagligt. Vid det här laget hade jag erfarit ett trettiotal liknande situationer, som jag alla hade kommit ur galant. Tricket var självklart: nonchalera totalt, låtsas som om du varken hör eller ser vederbörande. Det hade funkat utmärkt samtliga gånger jag blivit uppvaktad.

Dock inte denna gång. Killen, som var i min ålder, gav sig liksom inte. Han fortsatte att förfölja mig och blev mer och mer närgången samtidigt som han upprepade frågorna om jag ville köpa gräs eller andra droger och var jag var ifrån etc. Men vi rörde oss på en gata med mycket folk och det var mitt på blanka dan, så jag var fortfarande inte rädd.

Efter att vi gått så i kanske tjugo meter började jag bli lite nojig och bad honom lämna mig i fred, samtidigt som jag försökte rycka ifrån honom.

Då tog han tag i mig hårt och stannade mig och i samma ögonblick som jag försökte slita mig loss såg jag att han hade en stor syl i höger hand som han riktade mot min mage.

Vi befann oss nu vid ett slags torg med många människor som flanerade omkring. Men killen hade stannat oss strategiskt precis vid en gränd, som han med all önskvärd tydlighet visade att vi skulle besöka om jag inte gav honom alla mina pengar. Vid det här laget strömmade paniken till och jag tittade mig vädjande runt för att få hjälp nånstans ifrån.

Det var ganska uppenbart att det var ett rån på gång och jag minns att jag fick ögonkontakt med en man i ljus kostym. Han såg exakt vad som hände innan han väjde med blicken och gick vidare. Några andra fick jag inte ens ögonkontakt med. Men jag vet att samtliga som passerade oss insåg exakt vad som pågick.

Jag halade upp min plånbok och gav honom alla mina pengar som fanns där (vill minnas att det var motsvarande c:a 400 kronor) innan jag rusade därifrån. Det märkliga var att jag rusade därifrån och han stod kvar. Han stod kvar och skrek "Bloody motherfucker..." odyl efter mig.

I total chock och panik sprang och sprang och sprang jag. Jag sprang som en dåre genom Red Light där hororna och knarklangarna insåg att den här killen förmodligen inte skulle bli nån kund, så istället hejade dom på mig i mitt galna gatlopp. Även fast jag insåg att jag inte var förföljd sprang jag som om jag kunde springa ifrån min dödsångest.

Efter flera timmar kom jag utslagen fram till mitt hotell. Därefter lämnade jag inte mitt rum nån gång innan mitt tåg gick hem till Sverige några dagar senare.

Jag berättade aldrig om det här för nån, dum som jag var, och jag var heller inte ensam utomlands på säkert tio år.

7 kommentarer:

Godiva sa...

Puh, det var en läskig historia, skönt att det gick bra!

Värst av allt det där att folk går förbi, helt otroligt! Hur kan man göra det? Jag fattar ju om man själv tycker det är otäckt men man kan ju ställa sig en bit ifrån och demonstrativt ta upp mobilen och ringa polisen.

Eller, hmm... mobiltelefoner, fanns det...?

Godiva sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Godiva sa...

Äsch, jag tyckte det räckte att skriva så där en gång.

(nu fick jag ju till en tredje kommentar också.)

Anonym sa...

Jätteläbbigt. Jag får kalla kårar

Snokis sa...

Vilken vidrig upplevelse. Stackars dig.

Peter Barlach sa...

Det är 22 år sen. Börjar komma över det nu. Även holländare saknar civilt kurage...

Anonym sa...

Läskigt. :-S Folk saknar civilkurage i största allmänhet. Sen ska man kanske inte vänta 22 år med att berätta om traumatiska upplevelser heller.