Cirka 1991

Jag spelade amatörteater på Spegelteatern i Stockholm.

På teatern fanns en tjej, som vi kan kalla Jessika. Jessika var en alltigenom snäll, men mycket försiktig flicka. Hon pratade sällan, men om hon gjorde det så var det lågmält och ofta så rodnade hon i samband med att hon öppnade munnen. Jessika hade brunt tjockt hår till midjan, hon var ganska söt och hade alltid långa omoderna klänningar.

Det var uppenbart, även för en spillevink som jag, att hon inte mådde så bra och att teatern var hennes liv. Hon ville säkert bli skådespelerska, men trots att det var amatörteater vi spelade, där alla ska få vara med, fick hon alltid små obetydliga roller. Hon klagade aldrig och jag tror helt ärligt att hon till viss del var nöjd med att bara vara i ett sammanhang.

Vi var med i samma produktion en gång och jag var alltid mån om att vara snäll mot henne. Det är fullt möjligt att hon var kär i mig och det var en balansgång för mig att inte uppmuntra det, samtidigt som jag inte ville snäsa av henne.

En dag fick jag ett brev med en inbjudan till hennes 25-årsfest. Jag blev svårt beklämd och ringde omedelbart och sa att jag tyvärr inte kunde komma det aktuella datumet, men önskade henne en trevlig födelsedag.

När vi träffades några veckor senare undrade jag hur festen hade varit.

"Nej, det blev inget", svarade hon tyst.
"Nähä, vad tråkigt, varför inte då?" frågade jag dum som jag var och bävade för svaret.
"Det var ingen som kunde komma", sa hon och tittade på mig med ett tillgjort leende.

Jag gjorde vad jag kunde för att komma ur situationen, skämta bort det, inte genera henne mer än jag redan gjort och på ett lönlöst sätt övertyga henne om att det är sånt som händer. Vilket vi båda visste att det inte är. Det händer inte att man bjuder på fest och ingen kommer.

Jag har inte sett skymten av henne på mer än femton år. Jag har ingen aning om vad hon gör idag. Jag hoppas hon har ett jobb hon trivs med. Jag hoppas att hon har en snäll man. Jag hoppas att hon har barn.

Jag hoppas att hon lever.