Idag, 11 mars, är det min farmors födelsedag. Hon skulle blivit 108 om hon levat. Det gör hon inte. Hon blev bara 96. Bilden ovan är den sista som togs av henne, samma vår som hon dog efter ett rikt men mycket sorgligt liv.
De sista 13 åren av sitt liv, efter att hennes man dog 1983, var hon den bittraste, elakaste och jävligaste människa man kan tänka sig.
Då hon vägrade att åka in på något hem, men var inkapabel att ta hand om sig själv, var hon således beroende av hemhjälp. Hon krävde hemhjälp dygnet runt, ändå såg hon till att de flyttade inom några dagar. Jag tror att bara de sista åren avverkade hon 70-80 stycken för att hon var så taskig mot dem. Och det var ju inte bara någon liten nervös osäker invandrare som hon hade rasistiska utfall emot, som inte pallade trycket, utan även de mest härdade ruttade råbarkade tanterna. De som bara skrattade när farmors söner i förväg sa lite försynt att farmor kunde vara lite besvärlig. De som bara någon dag senare ringde gråtande och sa att det inte går att stanna, Anna-Stina är för elak.
Jag vet inte exakt vad som hände bakom persiennerna på Storgatan 1, vid Östermalmstorg i Stockholm, under de där åren, men jag vet att det inte var vackert.
Under bara en kort period, en sommar i början på nittiotalet var farmor glad. Hon kvittrade i telefon när man pratade med henne och hemhjälpen stannade i månader. Farmors söner pustade ut, glada att helvetet var över.
Men det var det inte. Det var bara en vikarierande läkare till Anna-Stinas ordinarie, som hade skrivit ut någon medicin som gjorde henne uppåt. När den ursprunglige läkaren kom tillbaka och såg vad Anna-Stina fått för grejer, stoppade han det på en gång och övertalade Anna-Stina om att det var skadligt för henne. Anna-Stina litade blint på sin läkare och sade hejdå till tjack och lättsinne, och hej till bitterhet och sarkasm.
Farmor dog en varm och solig majdag 1996. Sista månaderna höll hon nog bara ut för att hinna träffa sina två äldsta barnbarns barn, som föddes samma vår. Farmor lyckades med några veckors marginal.
En sak till: Jag älskade min farmor.
tisdag 11 mars 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Åh, nu blir jag rörd...
och jag blir ARRRRGH!!!
herregud vad man ska köra med gamla människor, ge dem knark eller vad de behöver så de blir glada sista tiden! Man kan ju inte skylla på att det "dåligt för en på lång sikt".
"ruttad" förresten, är det luttrad och rutinerad?
Bara rutinerad, i min bok. Fast visst, varför inte, kryddad med luttrad. Tack för fin kommentar hur som helst.
Ettt mycket bra inlägg.
Ett inlägg som berör.
Det var fint detta Peter.
Mer av denna varan.
Men det var fint ju...
Ja! Tack Anna! Och tack för den fina kommentaren.
Och jag menade "med den varan" att det är härligt att läsa dina längre texter. Detta betyder dock inte att jag inte gillar dina kortare. Icke. Jag fullkomligt älskar dessa också!
Så klart!
Du är grym...tack.
Man blir ledsen och frustrerad. Varför inte få gå på uppåttjack sista snutten om man är gammal och ledsen?
Min mormor gick på morfin de sista tre, hon var hög och nöjd och, så vitt vi kunde förstå, fri från ångest.
Tack för kanoninlägg.
Fredrik och Erik: Tack och tack!
Ja, mer knark åt de gamla!
Fint inlägg!
Väldigt fint! Jobbigt när gamla människor förändras sådär, men som tur är har man alla minnen från tiden innan klarare och närmare till...
Skicka en kommentar