Apropå detta inlägg plockade jag fram ovanstående hög med dokument.Det är en ganska ansenlig bunt som innehåller cirka 80 brev/mail. Vissa av dem har föranlett mig att sparka sönder möbler, supa mig full eller gå in i depressioner. Somliga brev har till och med resulterat i att jag gjort alla tre sakerna. Men inget av dem har någonsin fått mig att vilja ge upp.
Jag pratar naturligtvis om Refuseringshögen. (Jag visade den förresten en gång för en framgångsrik dramatiker och hon skakade på huvudet och sa att hon hade blivit hårfrisörska efter tre såna där brev. Jag förklarade att detta bara är en liten del, det tillkommer ju massor av mail och brev som försvunnit och naturligtvis den största delen, alla refuseringar som man bara fått ana sig till via total tystnad. Då såg hon nästan rädd ut, som om hon trodde att jag var galen som fortfarande höll på att skriva och spela.)
Men utan min refuseringshög är jag ingenting!
Idag älskar jag min refuseringshög!
Faktiskt inte bara som referens till helvetet och som drivkraft därifrån, men detta är ett resonemang som jag lovar att utveckla lite senare. Jag har inte tid just nu tyvärr, för jag håller på att redigera färdigt min andra bok som kommer ut i bokhandeln i september. Hej så länge.
PS: Högen växer naturligtvis fortfarande, men tack och lov inte i samma takt som på 90-talet...
11 kommentarer:
Ett klassiskt exempel är ju Bonniers refusering av Astrid Lindgren ...
Fast det var nog den enda hon fick. Jag har svenskt rekord i refuseringar.
Jag skulle nästan ligga med Bert för bara hälften av din drivkraft!
...och kaxighet :0)
Med din begåvning behöver du bara en bråkdel av min drivkraft. Och kaxighet.
Wow! (ett 'o', icke desto mindre värt!)
Se på fan!
*tystnar i förundran och beundran*
*harklar sig sedan i bestörtning*: nej, jag menar inte att jag beundrar att du refuserats...jag menar...
*tystnar uppgiven*
*backar ut härifrån generat småvisslande*
Oj, tack, vad du är gullig! Att du är begåvad vet du redan.
Jag sparar inte mina. Jag skulle aldrig orka med att de fanns i närheten när man försöker göra nytt, det blir lite för påtagligt, tänker jag. Du är ju värsta järnmannen. Hatten av.
Inspirerande, på ett sjukt härligt sätt. Vill gärna höra utvecklingen.
Hell Barlach.
Greve Barlach av Monte Cristo.
När kommer boken?
/Figge
Skicka en kommentar