Jag vet inte mycket om världen utanför. Jag är högst obildad och helt outbildad. Man kan säga att jag sällan lyfter blicken över min egen horisont.
Men råkar kunna en del om sorg och sorgebearbetning.
Och jag vet att sådana människor som skriver den här typen av brev i den här typen av katastrofläge kommer att ta sig igenom sin smärta.
onsdag 16 april 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det du beskriver var det jag var räddats för i hela världen när jag var barn. Det Englas föräldrar går igenom är det jag är räddast för nu. Och jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur man tar sig igenom något sådant.
Jag vet att man kan, men jag förstår inte hur.
Ett sånt här fantastiskt brev är en av alla tusen hur.
Skicka en kommentar