Middag hos Peter.
Först Bruno.
Han skäller. Som vanligt.
Hej, hej. Min kärlek visar sig genom att jag biter dig i armen. Hundsaliv och röda märken i huden.
Jonna är i Berlin. Sara är i Örnsköldsvik.
Det är jag, Peter, Vera och Elsa. Och Bruno då.
Vi äter middag. Fiskgratäng (Elsa, Vera). Kalvkotlett med delikatesspotatis (Peter, Erik).
Timmarna drar förbi. Jag och Peter dricker vin, vi äter, barnen äter, tittar på Körslaget.
Peter och jag tittar på osten, på vinet, på salladen. Sen äter vi. Maten smakar gott.
Tanken är så här: vi ska sova över.
Verkligheten en annan: Vera packar ihop butiken framför Vilse i pannkakan. Elsa går upp som ett japanskt spöke och mumlar "jag vill hem". Samtidigt tar Peter fram nytt vin.
Förr i tiden var det mamma.
Nu är det Elsa.
Kompisarna vill en sak - en släkting vill något helt annat.
Jag vet inte jag.
Men i framtiden kommer alla österrikare få femton minuter i solljuset.
Tack för ordet.
/Erika Hrnbom
Man kan tycka vad man vill. Peter tycker så här: "Det är inte ett av större ögonblick, men det är kul att du flaxar till på min blogg."
Flaxar till.
Dags att ringa Taxi.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Vackert. Men lite sorgligt.
"Det är inte ett av större ögonblick, men det är kul att du flaxar till på min blogg."
Vi var lite fulla...
Lovely!
FULLA AV KÄRLEK!
/KP
Så här, dagen efter, känns inlägget mer än lovligt lökigt.
Ska man göra come back, ska man inte vingla ut på scen full och dålig.
Eller så är det just det man ska, förresten.
Men det var en bra kväll!
Tack Peter!
mäktigt fylleinlägg!
Och jag är fullständigt okritisk, som vanligt när det gäller Erika.
Jag läste det nu igen med fräscha ögon och jag skulle vilja citera mig: "Det är inte ett av större ögonblick, men det är kul att du flaxar till på min blogg."
(Tack själv Erik, super på alla sätt!)
Skicka en kommentar