Otter Open

Det var tennis med grabbarna igår.

Otter Open, en extremt prestigeladdad turnering med anor från 1990-talet.

Här är till exempel den högt åtråvärda bucklan (eller "pekalen", som Vera säger):

Med tanke på att jag spelat tennis sen jag var 9 år (som barn maniskt, som vuxen regelbundet) går jag alltid in med känslan och övertygelsen att jag borde ta hem hela skiten.

Vi lottades i två fyrlagsgrupper, där dom två bästa går till semifinal. Matcherna var först till 4 game (tiebreak vid 3-3).

Spelet började dock knackigt. Jag förlorade mot Salle med 4-0...

Jaja, vad fan, tänkte jag. Jag är alltid lite trög i starten, och än så länge hade jag mycket god chans att ta mig vidare från gruppspelet.

Särskilt eftersom jag i nästa match skulle möta Calle, som besitter tennisvärldens stolpigaste grundslag och var given kanonmat i Grupp 1. Calle spelade sitt livs tennis, det gjorde inte jag. Jag förlorade med 4-0.

Jaja, vad fan, tänkte jag. Det viktigaste är inte att vinna, utan att hitta sin tennis.

Och nu kunde jag således spela helt avslappnat mot Mattias i den sista betydelselösa gruppspelsmatchen...
... som jag förlorade med 4-0.

Utan att ha vunnit ett enda litet ynka game fick jag tyst, bittert, lidande sitta och titta på medan turneringen fortsatte.
Den slutade med att Jocke (grattis) vann som vanligt...
Den vidriga sanningen är den att jag var så jävla dålig att jag inte ens fick plats på gruppfotot! (Jaja, vad fan, tänker jag. Alla sällskap behöver en loser och livet är faktiskt... gissa länken.)