Birgitta och Vera

Min dotter Vera är på alla sätt en mycket glad och bekymmersfri person. Det har hon varit sen dag ett. Extremt lätt till skratt, hypercharmig, ser livet från den ljusa sidan osv. Ni kan typen.

Hon har egentligen bara en sorg i livet. En tagg. En tagg som är en sån där tagg som sitter där man inte kan komma åt den. Hon sörjer från djupet av sitt hjärta sin farmor som dog i en bilolycka, när jag var tolv år, tjugotvå och ett halvt år innan Vera föddes.

Att hon har fått den där taggen har jag sett till. Ända sen Vera var liten och förstod vad man sa har jag berättat om farmor Birgitta. Hur hon var som person (ur mitt perspektiv som mammas pojke), olika anekdoter om henne och mig (vi kallar anekdoterna Birgitta-sagor) och hur det gick till när hon dog. Såna saker.

Det har gjort att Vera saknar sin farmor och längtar efter henne fruktansvärt mycket ibland. När jag förklarar för henne att jag också gör det, men att vi inte kommer att få träffa henne igen kan Vera bli helt förtvivlad och gråta en sån där gråt, som gör ont ända in i benet bakom bröstet, både på henne och mig.

Jag vet att vissa tycker att jag är dum, som ger Vera en smärta som hon inte skulle behövt ha överhuvudtaget. Livet är nog jobbigt ändå. Eller, hon är död, det finns ju ändå ingenting man kan göra åt det. Såna argument.

Jag håller inte med. När Birgitta skulle fyllt 69 till exempel, nu i våras den 13 maj...
... i gullvivornas högtid. Då hämtade jag Vera tidigt på dagis, vi åkte hem och plockade varsin bukett.
Veras var finast.

Sen åkte vi till Birgittas nya adress...
Vera hade gjort en teckning på dagis...
... hon förklarade sakligt att den föreställde Birgittas begravning. Det är Birgitta längst ner till höger i jorden, vi andra står och gråter, medan Vera som inte var med representeras av två hjärtan på den soliga himlen.

Jag vet inte om det var den framsidan av teckningen eller den här baksidan...
... som berörde mig mest. Jag vet bara att jag blev varm i själen och att det stack hårt i ögonen när jag tittade på teckningen. Och att jag inte kunde titta mig mätt.

Vera närmade sig Birgittas grav (som är en familjegrav där jag också en dag ska ligga) med försiktighet och respekt.

Sen fikade vi vid graven med min moster, pratade minnen och Vera och jag sjöng Kalle Teodor för Birgitta.

En tradition jag vill ha tills jag dör. Även om allt känns supersorgligt och tomt gillar jag ändå stämningen som är där. För att den är på riktigt.

Vera gav Birgitta sina presenter.

Och kramade henne hejdå.

Jag började gråta ordentligt först när vi satt oss i bilen och skulle åka därifrån. Men Vera höll sig. Ända tills vi skulle sova på kvällen. När jag berättade en Birgitta-saga bröt Vera ihop fullständigt och grät så länge det är fysiskt möjligt att gråta.

Jag tycker det är bra. Jag tycker det är skönt. Jag tycker det är viktigt.

Ju mer Vera lär känna Birgitta (både som levande och död), desto mer lär hon känna mig, vår familj, sin historia och sig själv.

Jag kände mig tidigt så oerhört ensam i min sorg efter min mamma (den historien tar vi en annan gång). Att få dela sorg med någon är skönt.

Enligt min livsfilosofi dör man när man dör. Jag tror inte att jag fysiskt kommer att få träffa min mamma igen. Men om jag inte pratar om henne, tänker på henne och minns henne, så är det som att hon dör en gång till. Jag försökte stänga av sorgekranen en gång i tiden, men det slutade bara med att jag stängde av hela mig, och allt höll på att gå riktigt åt helvete.

Att berätta om Birgitta är Veras och min enda chans att träffa henne.
Att sörja är att hålla de döda och sig själv vid liv.