Hon ville att alla skulle komma och titta, men den enda i familjen som var intresserad var jag.
Mycket riktigt låg där ett skat-kadaver, så gott som uppätet, lämnat åt blott insekter. Vera, som har har någon typ av omvänd empatistörning, ville absolut att vi skulle ta upp fågeln och begrava den. Jag försökte förklara att man inte ska röra döda, halvt uppätna fåglar. Vera förstod, men ändå inte.
Det slutade med att jag fick bära en otröstligt gråtande Vera därifrån. När vi kom tillbaka till huset frågade den kompromissande, kloka modern Vera om de istället skulle plocka lite blommor och lägga på fågeln. Det tyckte Vera var en bra idé.
Hon torkade sina tårar och sagt och gjort:
Värdigare slut kan du inte få, din Lidingöskata!
5 kommentarer:
Det är inte en kråka då?;-)
Jag känner igenom honom, blommorna till trots och allt jag kan utbrista är; tack gode Gud!
Erkänn, det där var hämnden för inbrottet va!?
När jag läste ordet "Lidingö-skata" så var jag tvungen att kasta ett extra getöga på fotot... men till min stora besvikelse så var det inte en av de "skator" som jag hade hoppats på som låg död på bilden.
;)
Skönt att se att du fortsätter med fågelbloggen för ett tag trode vi att det var slut med det. Har alltid vårat stöd att fortsätta med alla vackra Lidingö fåglar!
Skicka en kommentar