Det är fullt möjligt att det här inlägget kommer att raderas innan kvällen har blivit natt

En sak som är lite sorglig för en en sån som jag.

När jag just fått min bok, som jag kämpat med i ett och ett halvt år, i handen, så vill jag å ena sidan ställa mig skrika ut min glädje och läsa högt ur den på ett berg för en folkmassa, å andra sidan vågar jag inte ens öppna boken, för jag är så rädd att jag ska hitta fel. Både korrgrejer och mer konstnärliga/hantverksmässiga irritationsmoment. Typ, jag borde ha strukit den meningen, jag borde inte haft med den svordomen, jag skulle ha bytt plats på de två styckena, jag skulle inte ha skrivit den jävla skitboken överhuvudtaget, eller vad det nu kan vara.

Nu slog jag knut på mig själv och vågade läsa ett kapitel på måfå. Jag läste lite ryckigt och konstigt för att jag var så nervös för att hitta knasigheter. Jag kom igenom och tyckte för några sekunder att det var en ganska träffande och tragikomisk vardagsbeskrivning av en spirituell dysfunktionell tonårsfamilj.

Ä vad fan, sluta sjåpa, här är kapitel 16!

16.

När jag kommer hem från skolan står Sofie och skrubbar diskbänken under diskstället. Hon är röd i ansiktet och gnuggar frenetiskt med stålull och något vitt medel.
”Hej”, säger jag.
”Hej”, tror jag att hon säger fast jag hör inte riktigt för hon är så inne i sitt skrubbande.
”Vad gör du?” frågar jag.
”Vad ser det ut som att jag gör?” Nu hör jag vad hon säger.
”Skrubbar”, säger jag.
”Ja, det är ju ingen annan som städar det här huset i alla fall!” Jag går därifrån och är på väg upp för trappan när hon ropar efter mig.
”Är du klar med frukosten eller ska du ha mer?”
Jag vänder och går tillbaka till köket. Nu ser jag att smöret, rostbrödet, skinkan och leverpastejen står framme.
”Du var sist i morse!” säger Sofie surt.
”Förlåt”, säger jag.
”Säg inte förlåt till mig, säg det till leverpastejen.”
Jag börjar plocka in. Rostbrödpåsen står öppen och de yttersta brödskivorna har säkert blivit torra och förstörda. Kanterna på den översta skinkan har rest sig och ser torra ut. Leverpastejen har fått en liten gråaktig hinna, men går säkert att äta. Smöret simmar runt i sin bytta och är bara att slänga.
Sofie slutar skrubba och häller vatten över diskbänken. Hon sköljer bort det vita löddret med någon skrapa, men när jag stoppar in knivarna i bestickstället i diskmaskinen slutar hon helt och ställer sig och kollar på mig.
”Vad glor du på?” undrar jag.
”Dig”, säger hon.
”Varför då?”
”För att jag undrar hur du plockar in i diskmaskinen.”
”Jag är inte tre år, jag kan plocka in i diskmaskinen!”
”Nä du är tolv år och kan inte plocka in i diskmaskinen”, rättar hon.
Bara för att retas ställer jag ett av glasen rättvänt, alltså upp och ner för diskmaskinen.
Jag bara väntar på att hon ska ta upp det där med stavmixern.
”Vem var det som stoppade stavmixern i diskmaskinen?” frågar hon med sitt störiga tonfall.
”Men det var ett jävla tjat”, säger jag direkt.
”Hajar du inte att det är asfarligt och att både den och diskmaskinen kan gå sönder.”
”Jag har ju förklarat tusen gånger att jag inte tänkte på vad jag gjorde.”
”Det var en jävla tur att jag upptäckte det när jag skulle sätta på den.”
”Ska du säga, du ställde in sockret i kylen.”
”Vem skulle annars ha upptäckt det, det är ju bara jag som sätter på diskmaskinen i den här jävla familjen!”
Telefonen ringer som tur är. Jag vet att man inte ska diska stavmixern i maskinen, men jag tänkte inte på vad jag gjorde. Och det tjatar hon om varje gång jag plockar i något i diskmaskinen. Ibland gör hon det argt, ibland för att retas på skoj. Den här gången var det någonstans mittemellan.
När vi var små tävlade vi alltid om att komma först till telefonen, men Sofie vill aldrig svara längre, så det är alltid jag som vinner.
Jag ser att det är pappa på displayen. (Pappa köpte äntligen nya telefoner i somras, så att man kan se vem det är som ringer.)
”Hallå det är John Istedt”, svarar jag så tydligt och vänligt jag kan utan att det ska låta tillgjort.
”Hej, det är Christer”, säger han.
”Hej!” säger jag glad och överraskad.
Efter lite vanligt prat så frågar han om det är okej att han inte kommer hem förrän vid elva, halv tolv ikväll, det är någon delårsrapport som han behöver få klar.
”Helt okej”, säger jag och han säger att det finns kokta potatisar i kylen som man kan steka och köttbullar i frysen.
Så fort jag lagt på förhör Sofie mig om exakt vad pappa sa och exakt när han skulle komma hem. Jag fattar inte varför det är så viktigt, men berättar allt pappa sa.