Man biter ihop för sin käraste

"Vilken tur för hustrun att hon är bortrest då. Så att du får vara pipig i din ensamhet..."

Så säger Mona i kommentarsfältet under förra inlägget. Mona har uppenbarligen har en pipig man och därmed tror att det gäller alla.

Mycket kan man säga om mig. Men jag är inte pipig för min fru när jag är sjuk.

Man biter ihop för sin käraste. Punkt.

Bara en gång har jag varit pipig för min fru. Jag hade kommit hem från en filmfestival i Kiev (nej, min film vann inte). Jonna kom och hämtade mig på Arlanda och jag behövde bara sätta mig i bilen, så kände jag febern komma. Sen följde fem totala mardrömsdagar. Med hög feber, svåra kramper i magen och framförallt ostoppbar diarré (den svidbajan finns inte på världskartan).

På den femte dagen stod jag inte ut längre. Jag bad Jonna ringa någon typ av sjukvårdsupplysning. Jag tänkte att "dom kanske kan hämta mig med ambulans..."

Jonna tyckte den sägningen var rolig, men det fattade inte jag då, jag var så sjuk så att humorn försvunnit. Då är man sjuk.

Det visade sig naturligtvis att om man inte är bebis eller pensionär, så måste man ha diarré i upp till två veckor innan man ska komma till nåt sjukhus. Så det var bara att lida klart. Men, tro mig, jag var inte kaxig.

Såvida Jonna inte läser denna blogg, vet hon inte ens om att jag är sjuk och det skulle aldrig falla mig in och ringa henne och gnälla. Man biter ihop för sin käraste.

Men däremot med bloggläsare är det något annat:

SNÄLLA RARA MÄNNISKOR, JAG MÅR SÅ INIHELVETE DÅLIGT, JAG HAR FEBER OCH MINA BIHÅLOR VÄRKER SÅ ATT JAG INTE KAN TÄNKA, SNÄLLA RARA TYCK SYND OM MIG OCH SKRIV SÅ SMÖRIGA KOMMENTARER SÅ ATT DET DRYPER OM KOMMENTARSFÄLTET!!!