När jag åker mil efter mil ensam längs de värmländska vägarna kan jag inte undgå att ibland tänka på min mamma som körde ihjäl sig på just en sådan för tjugoåtta och ett halvt år sen.
Igår hade jag just lämnat Motjärnshyttan (där jag tagit en ståfika med en gammal kompis) och nynnade med i Cornelis "En Fattig trubadur", som inleds:
Jag är en gammal trubadur,
som duger just till ingenting.
Jag drager land och rike kring.
En underlig figur.
Jag sjunger mina visor små
för den som gitter höra på...
Då avbryts plötsligt musiken av en främmande röst som vill varna trafikanter att det går några lösa får mitt ute på Riksväg 61 i höjd med Fagerås. Jag hajar till eftersom det är exakt den platsen som mamma dog på. Samtidigt kommer jag ur en kurva och får ett möte med en blådåre som är inne minst en meter i mitt körfält. Jag blir livrädd, bromsar och väjer ut i vägrenen.
Metaforer som i en dröm: alkad trubadur, existensiell ångest, lösa får på villovägar, olycksplats, död, skräck...
Jag vet inte exakt vad ödet/slumpen/naturen/Gud ville säga mig, men när låten drog igång igen och jag hämtat mig från blådåren höll jag båda händerna på ratten och saktade lite på farten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Kör försiktigt nu Peter.
Om du krockar kommer en kvinna att rädda dig, bara för att spänna fast dig i sin säng.
Och använda dig till inavelsutblandning,
du blir helt uttorkad.
Om någon vill ha banjoduell så ska du bara sätta dig i bilen och köra därifrån. Fort.
men ta det lungt Kram tänk att alla på vägarna kör som idioter det gör jag
Kör som en idiot?
Jag blev först orolig att du sitter och skriver på datorn alt mobilbloggar långa texter samtidigt som du kör, men du skrev om när du körde i går, puh!
Vad tycker du om Anders F Rönnblom?
Skicka en kommentar