söndag 7 september 2008

Ett inlägg av, för, med och om bloggare

Ett par fina bloggar har tagit ner headern.

Först Sparring och dagen efter Huskorset. Det känns alltid lika tråkigt, men läs gärna deras grande finale. Det är mycket välskrivet och de har fångat sin respektive bloggfrustration med träffsäkra metaforer. Jag tror att de flesta bloggare kan känna igen sig mer eller mindre.

Jag erkänner gärna att jag har ett bekräftelsebehov som läcker som ett såll och ibland kan min prestationsångest vara förlamande. Periodvis ägnar jag för mycket tid åt bloggande av både passiv och aktiv sort och jag kan också hänfalla åt irriterande statistik och kommentarshoreri.

När jag började blogga för ett år sen var jag inte alls säker på hur länge jag skulle fortsätta. Jag visste bara att jag skulle ge det en rejäl chans, annars är det ingen idé. Allteftersom månaderna har gått har jag dock blivit allt mer säker. Den här bloggen är ett evighetsprojekt.

Det är lite som dagbok. Jag har aldrig skrivit dagbok, men jag vet att de som har börjat, de fortsätter ofta livet ut. Därför känner jag mig alltid lite lurad och lack när folk plötsligt slutar. Självklart fattar jag. Är det inte kul ska man inte hålla på. Eller om det påfrestande tar överhanden. Jag vet det där, men en liten del av mig tänker ändå: Har man seglat ut på sitt cyber-rymdskepp och börjat föra loggbok över färden kan man väl inte bara sluta? Vad är det för skeppare som gör så?

Jag kom att prata med Oscar om bloggande häromdagen. Vi var båda överens om att det viktigaste - förutom lusten naturligtvis - när man börjar blogga är att tänka långsiktigt. Om man tänker att varje blogginlägg kan vara det sista är det klart man spänner sig. "Oj, nu har jag inte skrivit ett inlägg på hela dagen" eller "fan, ingen har kommenterat på tre inlägg, alla hatar mig" eller "jag publicerar den här skiten, bara för att ha gjort nåt" osv.

Men tänker man att man ska blogga i minst 40 år minskar både pressen på att uppdatera och på att vara kroniskt briljant. Det hånfulla: "0 KOMMENTARER" skaver nästan inte alls i bloggsjälen. Dessutom om man år 2048 har bloggat sedan 2007 är man nog ganska ensam om det, och då kan töntarna som säger att "det är så jävla 2005 att börja blogga" tycka vad de vill.

Jag har sen i våras haft en sägning "Jag ska blogga tills jag dör" (jag tänkte bli 80 år, så det passar ganska bra). Det kan jag ju inte veta, men det är så jag tänker och det är så jag motiverar mig att fortsätta. Allt det positiva överväger: bilddokumentationen, pressläggningstiden på en nanosekund, att få folk att fnissa åt de fåniga ordvitsarna, de långa text och bild-inläggen som det inte finns något annat forum för i världen, för att inte tala om kommentarsfältet som ibland höjer ett inlägg.

Tack Anders och Tove för allt. Lycka till med det där andra, ni är välkomna tillbaka alla dagar i veckan.

Till sist, apropå allting: Nu har jag uppdaterat det här hyperambitiösa inlägget!

14 kommentarer:

Anonym sa...

Fan så skönt att höra att du bloggar tills du dör. Det passar mig bra. Dessutom gillar jag din inställning, det har aldrig slagit mig att man kan se betydligt mer långsiktigt på bloggandet än hittills. Med 40-årsperpektiv blir några dagar hit och dit ingenting. Tack! De orden tar jag med mig. Det kan jag behöva.

MonasUniversum sa...

Du har så rätt. Jag känner exakt samma sak, även om jag var fasligt nära att lägga av där ett tag..

Godiva sa...

Raring!

Jag har tänkt att skriva ett undrande inlägg om att många ser ner på bloggandet som konstart, särskilt personer som jobbar med kreativt arbete och skrivande. Att bloggandet stjäl ifrån annat viktigare kreativt arbete.

Blogga är roligt och bekräftande, men ska man skriva det där stora eposet kan man ju inte hålla på och larva sig på internet? Man ska sitta på sin kammare utan kontakt med omvärlden om det ska bli något "riktigt" gjort. Något bestående.

Att man slösar bort sina idéer, kastar iväg dem på bloggen istället för att använda dem till att tjäna in till hyran.

Klart det ligger något och kanske väldigt mycket i det. Att dygnet har för få timmar har jag inte löst än; -)

Men jag tror samtidigt att kreativitet föder kreativitet. Och att interaktiviteten skapar energi.

Norén satt på kammaren och skrev sin oändliga dagbok. Jag ser fram emot när Barlach ger ut sin tegelstensblogg, den kommer jag både köpa och läsa (visst kanske delvis för att Godiva kanske kommer nämnas på något ställe).

Men 'seriöst' bloggande har mer att ge vanliga människor än en Norén-pjäs. Tror jag. Som ändå älskade teater innan jag fastnade ute på vischan.

Shit nu kommer jag få skäll av alla högkulturella älsklingsbloggare... Det jag menar är att vi behöver både och, eller hur?

Skönt, nu slipper jag skriva det där inlägget.

PS. Marcus Birroär ett annat bloggförebildsexempel på kombinationskreativitet.

PS. 2. Förr samlade man ju brev och korrespondens från författare o dylika framgångsrika människor och gav ut efter gigantens frånfälle. Rader på internet kan väl i framtiden bli lika värdefulla som sirligt handskrivna på vattenstämpelpapper?

Godiva sa...

Fan, det blir inte bra med länken när den inte gör en ny sida, måste läsa på i manualen. Gör en ny sida själva istället om ni vill till Marcus Birro:

http://www.marcusbirro.se/bloggen/?page_id=155

aussiekicki sa...

Det jag tycker är så läckert med bloggandet är kommunikationen med människor som jag aldrig mött och antagligen aldrig kommer att möta. Jag har försökt förklara för maken att bloggandet har givit en hel drös med cybervänner och bekanta. Han har inte riktigt fattat grejen men kan uppskatta en del av fenomenet ändå.

Jag har alltid varit intresserad av människor och människoöden och med alla bloggar som finns är ju en outömlig källa till inspiration, skratt och eftertanke.

Jag har för egen del runt 60 besökare om dagen varav ca 40 är återkommande. Jag har otroligt svårt att fatta att folk faktiskt vill läsa vad jag skriver och blir otroligt glad över varje kommentar jag får. Det finns nog ett enormt bekräftelsebehov hos mig också. Det gör det. Definitivt.

Blogga på, Peter, det förgyller iaf min dag på andra sidan klotet när du ligger och sover.

Erik Ahrnbom sa...

Jag ansåg aldrig att jag larvade mig på internet. Men att det tog tid från arbetet var ett faktum, särskilt eftersom mitt arbete är framför datorn, och bloggen låg ett klick bort.

Någon kanske värderar bloggeri lägre än annat. Jag gör det inte.

Sus sa...

Det bästa med mitt bloggande är att jag träffat några av mina "kommentatorer" i verkligheten. Bla Tingeling, vars blogg jag följer slaviskt.
Jag har valt att hålla min blogg ytlig, då jag vet att många grannar och annat "löst" folk läser den. Och för mina barns skull, de skäms tillräckligt ändå :0)

Peter Barlach sa...

Alla: intressant tycker jag.

Godiva: Shit, du skrev ett inlägg i mitt kommentarsfält. Innebär det att jag får göra ett riktigt inlägg av det? Äger jag dig nu? Otroligt intressant hur som helst. Meta, som fan, men det är väl också ok.

Fortsättning lär följa.

Godiva sa...

Hmm, när jag läste min blaffa igen kände jag att fy fan vilken hyperpretentiös kommentar, som älskade Erika kanske missförstod som att jag ville klanka på honom personligen (så var det inte, vad Erika anbelangar är jag bara lite sur för att han har bestämt att jag inte ska få ta del av och bli inspirerad av hans tankar och upptåg kontinuerligt, jag vill mer skälla på KULTURSYSTEMET eller nåt annat ogripbart för att bloggar får för lite respekt -gah! ja ni hör ju att jag inte har alla hästar kopplade än, snart ropar jag väl på statligt kulturstöd för mina favoritbloggar, ha ha!) så jag tänkte att nej den här kommentaren raderar jag nu. För det är ju en fördel med bloggen jämfört med tryckt publikation. Man kan trycka delete när man uttryckt sig oklart, svamlat, gapat över flera stycken eller skrivit "kuken" på ett omotiverat sätt.

(ja jag vet att det ligger kvar, men bara om man vet hur man ska leta.)

Erik Ahrnbom sa...

Asch, då, Godiva. Jag håller med om det där med irriterande låg bloggstatus.
Ville bara klargöra hur jag resonerade, typ.

Godiva sa...

*Puss!*

Saknar dig Erika, men älskar att du finns här.

Sen måste du se till promota dina nya projekt så att en utomstående lantis får en chans ett veta vad man inte ska missa alternativt missar ; -)

Erik Ahrnbom sa...

Det ska jag!
Fast än så länge är det inte mer raffel än några avsnitt i en stillsam advokatserie på svt i höst.
Men sen, om Gud vill, blir det lite skojigare.
Lovar återkomma i ett kommentarslista nära dig.

Godiva sa...

Topp! ; -)

Huskorset sa...

Jag läser med stort intresse i kommentarsfältet (och i själva inläggets ingress med ett malligt flin i plytet. Puss på Peter!). Tycker lite som Godiva och känner lite som Erika.
Typ.