Ett inlägg av, för, med och om bloggare

Ett par fina bloggar har tagit ner headern.

Först Sparring och dagen efter Huskorset. Det känns alltid lika tråkigt, men läs gärna deras grande finale. Det är mycket välskrivet och de har fångat sin respektive bloggfrustration med träffsäkra metaforer. Jag tror att de flesta bloggare kan känna igen sig mer eller mindre.

Jag erkänner gärna att jag har ett bekräftelsebehov som läcker som ett såll och ibland kan min prestationsångest vara förlamande. Periodvis ägnar jag för mycket tid åt bloggande av både passiv och aktiv sort och jag kan också hänfalla åt irriterande statistik och kommentarshoreri.

När jag började blogga för ett år sen var jag inte alls säker på hur länge jag skulle fortsätta. Jag visste bara att jag skulle ge det en rejäl chans, annars är det ingen idé. Allteftersom månaderna har gått har jag dock blivit allt mer säker. Den här bloggen är ett evighetsprojekt.

Det är lite som dagbok. Jag har aldrig skrivit dagbok, men jag vet att de som har börjat, de fortsätter ofta livet ut. Därför känner jag mig alltid lite lurad och lack när folk plötsligt slutar. Självklart fattar jag. Är det inte kul ska man inte hålla på. Eller om det påfrestande tar överhanden. Jag vet det där, men en liten del av mig tänker ändå: Har man seglat ut på sitt cyber-rymdskepp och börjat föra loggbok över färden kan man väl inte bara sluta? Vad är det för skeppare som gör så?

Jag kom att prata med Oscar om bloggande häromdagen. Vi var båda överens om att det viktigaste - förutom lusten naturligtvis - när man börjar blogga är att tänka långsiktigt. Om man tänker att varje blogginlägg kan vara det sista är det klart man spänner sig. "Oj, nu har jag inte skrivit ett inlägg på hela dagen" eller "fan, ingen har kommenterat på tre inlägg, alla hatar mig" eller "jag publicerar den här skiten, bara för att ha gjort nåt" osv.

Men tänker man att man ska blogga i minst 40 år minskar både pressen på att uppdatera och på att vara kroniskt briljant. Det hånfulla: "0 KOMMENTARER" skaver nästan inte alls i bloggsjälen. Dessutom om man år 2048 har bloggat sedan 2007 är man nog ganska ensam om det, och då kan töntarna som säger att "det är så jävla 2005 att börja blogga" tycka vad de vill.

Jag har sen i våras haft en sägning "Jag ska blogga tills jag dör" (jag tänkte bli 80 år, så det passar ganska bra). Det kan jag ju inte veta, men det är så jag tänker och det är så jag motiverar mig att fortsätta. Allt det positiva överväger: bilddokumentationen, pressläggningstiden på en nanosekund, att få folk att fnissa åt de fåniga ordvitsarna, de långa text och bild-inläggen som det inte finns något annat forum för i världen, för att inte tala om kommentarsfältet som ibland höjer ett inlägg.

Tack Anders och Tove för allt. Lycka till med det där andra, ni är välkomna tillbaka alla dagar i veckan.

Till sist, apropå allting: Nu har jag uppdaterat det här hyperambitiösa inlägget!