Helt chockad vaknar jag 11.19.
Det innebär att jag sovit i mer än nio timmar och eftersom det inte gick att få en öl i Ö-vik efter klockan 10 en söndagkväll är jag nu vad man kallar helt utvilad.
Föreställningen var lite magisk. Vackra charmiga genuina men ändå moderna Folkan. Jag bad en arrangör att säga någon svensk legend som stått på den här scenen. Hon kontrade med: "Säg en svensk legend som inte stått på den här scenen."
Sen bara fortsatte det. 160 pers i publiken. Skratt som aldrig ville ta slut. Och knappnålar som om om hade fallit, hade hörts.
Som vi har konstaterat tidigare: Att spela för 12, 32 eller 45 pers är egentligen ingen skillnad - men - det går inte att få tryck. Och igår var det tryck. Ett jävla tryck till och med. Jag tyckte själv att jag var värd det.
Och idag: åka hem 53,3 mil. Att efter Sundsvall få se Stockholms-skyltar - och få följa dom. Det är inte alltid jag har den lyxen.
Jag brukar alltid köra efter hastighetsbegränsningen, men det är aldrig så svårt som när jag är på väg hem.
Jag har sagt att jag är hemma till middag, men drömde om att hämta Vera i skolan.
Det sprack tack vare 11.19.
(Ursäkta stavfel, syftningsfel och korrgrejer för jag skrev det här det snabbaste jag kunde och hinner inte läsa igenom. HEM TILL STOCKHOOOOLM!!!)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Och välkommen ska du vara:)
Fy fan vad härligt.
Fan vad roligt med så mycket folk. Den konserten skulle man haft inspelad! Eler ännu bättre, man skulle varit där.
Va! du har vart i mina trakter och det märkte jag inte förrn jag läste tidningen och du var på väg hem. Missade alltså en magisk kväll med dig.
"Hemma hemma, ja äntligen hemma, där finns nån som väntar på mig..."
Skicka en kommentar