Om en vecka, onsdagen den 15 oktober är jag lika gammal som min mamma var när hon dog.
Det svindlar tusentals ostrukturerade existensiella tankar kring det, som jag i alla fall just nu inte har tid att blogga hem om.
Nu undrar jag mest: Om jag överlever nästa onsdag, hur firar man sånt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
var med din familj..
Ære din mor...Her mistet vi min elskede svigermor, i brystkreft, kun 47 år gammel, for snart 3 år siden. Min svåger var da bare 14 år og skulle konfirmeres...Smerte, så vond at den ikke kan navngies.
Säger som Monica, var med din familj och njut av livet!
Men Peter, du fattar väl att hennes död inte hör ihop med hur länge du kommer leva!
Hade hon dött i en ärftlig cancer eller tagit livet av sig under en depression kan jag förstå att du tänker i de banorna. Men en trafikolycka är ju bara slumpen som styr. Jag tror inte Gud sitter uppe i sin himmel och bestämmer hur länge människan ska leva (även om han visst satt en gräns vid 120 år) och om Han gör det, varför skulle Han i så fall roa sig med att låta åldern gå i arv. Det skulle ju ligga en häftig ironi att låta ett barn omkomma när det är exakt lika gammalt som dess omkomna förälder. Är Gud ironisk? Ja, ibland kan man undra. Finns Gud över huvudtaget? Eller är det slumpen som styr och hur styr den, rätt slumpartat eller...
Hjälpars, det finns ju massa frågor att ställa.
Jag förstår dig Peter, det där magiska datumet och klockslaget triggar verkligen en mängd frågor.
Hej
Tittade just på inslaget med dig hos Malou via webben.
Och mina tårar rann som en norrbottnisk fors ur mina ögon och ur min själ.
Dels av empati för det du fått genomgå, dels för rädslan att nåt sådant skulle drabba mina egna pojkar 4 och 7 år nu.
Och dels för att jag insåg att jag också stängt av...förträngt!
Jag var 18 när min mamma dog...
Inte ett barn, men inte heller en vuxen. Hon hade varit sjuk i perioder av min barndom... så min pappa var väl egentligen min största trygghet...
Men jag känner att pga. att hon var sjuk i perioder och borta från oss... så har jag liksom missat en hel del av vem jag är... jag fick ingen mamma-dotter relation... och så kom tonåren...och jag revolterade...när jag så blivit något mognare...så dog hon och allt var osagt, allt för sent.
17 år senare i september i fjol dog min pappa... men denna gång fick jag vara där med honom och hålla hans hand i dödsögonblicket... Jag hade tre dagar med vakande på mig att ta farväl... det skulle jag aldrig vilja vara utan...
Att inte hinna eller kunna säga adjö...är hemskt.
Det vet ju du...
Tusen tack Peter för att du delat med dig av ditt liv...
Jag behövde de där tårarna.
Lycka till med ditt liv och din framtid...
All lycka / M
Jag förstår att datumet innebär mycket känslor.
Farfar gick bort relativt tidigt och jag vet hur mycket pappa tänkte på det datum han skulle bli äldre än sin far. Det var liksom knutet till så mycket: att kunna (och inte längre kunna) spegla sig i sina föräldrar, historia vs framtid, arv, minnen etc.
Jag liksom såg i hans ansikte när den dagen hade passerat.
Oavsett vad, gör det med familjen.
Min mamma dog också ung. Även om jag med mitt förstånd kan förstå att hennes livslängd faktiskt inte har särskilt mycket med min att göra, så har jag helt klart någon sorts irrationell nedräkning i huvudet till hur långt jag har kvar innan jag blir lika gammal som hon var när hon dog...och om jag kommer bli äldre än henne?
Jag tittade på klippet hos Malou och jag tyckte det var så fint hur du verkade kunna vara glad över den tiden du fick med henne och hur du kunde tänka på din mamma och komma ihåg roliga och positiva saker.
Insåg då att jag inte har kommit dit riktigt än...och att det faktiskt är lite sorgligt. Får ta tag i det någon dag.
Tack för att du delade med dig.
Min pappa dog tidigt och det är en underlig sak det där. Jag funderade mycket på det när det hände, att enligt alla naturlagar var det bara mamma mellan mig och döden, liksom. Att efter henne var det min tur.
Att bli äldre än en förälder är givetvis något som ställer frågor. Nämligen frågor av sorten "hur gör man?" Hur blir man gammal? Som vem ska man bli? Men man kanske får trösta sig med att det där har en tendens att bara visa sig med tiden. Ditt liv är bara ditt. Kram på dig.
Enormt fina kommentarer. Måste smälta. Återkommer.
Skicka en kommentar