Här är förresten recensionen som fick mig att börja gråta

Styvfamiljen som en miniversion av det mångkulturella samhället; ett där man inte har valt varandra men där man trots alla olikheter måste hitta harmoni. Annars hotar kollaps. Eller, på familjespråk: att ännu en familj går sönder.
Jämförelsen är Peter Barlachs, trubadur, författare och mer underhållare än familjeterapeut, som nu reser runt med sin enmansföreställning i Riksteaterns regim och i går gjorde halt hos Timrå Teaterförening.
Han lämnar ärligt ut sig själv och familjen i den både skämtsamma och allvarsamma berättelsen om hur det är att vara en inbiten ungkarl och finna den stora kärleken i en frånskild tvåbarnsmamma och "köpa en, betala för tre".
Medan skratten haglar avlivar han en del myter. Ja, kärleken till det egna barnet är större än till styvbarnen. Ja, det finns stunder då man önskar styvdottern dit pepparn växer. Ja, styvfamiljen luktar ofta "mer krut än vanilj".
Han klär på berättelsen med några personskildringar. Där är hunden Bruno, den största olycksfågel och loser som gått på fyra ben; "ett måndagsexemplar med änglavakt". Där är hans och hustruns gemensamma dotter, som dragit vinstlotten att ha blodsband till alla i den nya familjekonstellationen, och vars självförtroende är nästan skrämmande starkt.
Till smidigt gitarrspel, sceniskt utspel och ordvändningar som vimlar av snabba associationer och språkglädje biktar han sin egen gamla omognad; det misslyckade ungkarlslivet, manéren, prestigen som ännu spökar. Hur moget är det att tappa humöret för att ens fru vinner över en när kompisgänget har lagtävlingar?
Men föreställningen är inte bara en nutidstrubadurs träffande och lustiga vardagsskildring. I botten finns ett riktigt sår, beskrivet så att tårarna kommer: den lille tolvåringen som gråter i hundens päls när hans mamma omkommit i en bilolycka. Bredvid detta är styvbarnsproblematik bara krusningar på ytan: dem går det, trots allt, att skoja om.
Någon familjeterapi är det inte som Peter Barlach erbjuder: mer en berättelse om en mognande människa, en som andra kan ta till sig i sina egna livsresor. Om att det är möjligt att hela, att skratta - och att trivas med att vara en person som lagt egotrippen bakom sig.

Susanne Holmlund