Måla fan på vägen

Angående turnélivets upp och nersidor.

Igår njöt jag fortfarande av Kristianstad-spelningen (som Göte beskrev den i en kommentar: "Så vill jag uppmana alla att gå och se föreställningen. Den var genialisk. Jag skrattade, bubblade, rös och møs..."), teatern, den föredömliga teaterföreningens arrangemang och Götes trevliga sällskap.

Dessutom hade jag ännu en fin teater framför mig i Ystad, visste jag.

Och bilresan ner dit: Jag hade gott om tid och cruisade verkligen ner från Kristianstad till Ystad, inte den snabba raka vägen inne i landet, utan den långsamma vackra vägen längs vattnet (som gjorde min GPS-kvinna så förtvivlad så att jag stängde av volymen på henne, men jag kunde ändå höra hennes desperata rop: Gör om rutt! Gör om rutt!! GÖR OM RUTT!!!) och för första gången fick jag se Österlen. Nu fattar jag vad alla snackar om. Omväxlande slätter, brandgula alléer, hav med evighetshorisont och Brösarps Backar som plötsligt tog mig ut till ett sagolandskap av huller om buller-kullar.

Sedan konserten igår som gick okej. Bara 75 i publiken, vilket ju på ett sätt är jättebra, men teatern slukar 400 och på andra ställen med liknande förutsättningar har jag ändå lyckats skapa en intim känsla och en gemenskap för publiken att inte känna sig utsatta och ensamma. Men det var nåt igår. En liksom avvaktande känsla som jag inte var beredd på. Skitsamma, inget att beklämmas över, det var säkert lärorikt och några möten efteråt med lyckliga damer vars tårade ögon jag aldrig glömmer.

Dessutom supertrevliga öl med ännu en ny bloggvän Anna (som fö skriver såhär om föreställningen: Igår kväll lyssnade vi på Peter Barlach. Och som en vädjan till alla som läser detta; med syftet att rekommendera er en magisk stund av både terapi, eftertanke, skratt och gråt, så ber jag er att sitta i publiken när han besöker era hemtrakter. Att han sedan är en gitarrkonstnär och en sann virtuos i melodi och text – det får man liksom på köpet.) och hennes make och ytterligare en vän. Skönt babbel och dessutom bra prat om teatern och livet.

Så till nu.

En dålig klump i magen, som jag nog vet vad det är, men inte riktigt vågar formulera.

Jag ska nu åka 12 mil till Karlshamn för att spela där 19.30 till c:a 21.00. Inga konstigheter, bara trevligt, även om jag är lite orolig för jag ska spela på ett hotell, där enbart några tyger skiljer mig från vanliga hotellgäster som är där för att kanske dricka och prata...

Jag kommer att behöva rigga och rigga ner min ljudanläggning vilket är ett mer-arbete på c:a 45 minuter innan och 30 minuter efter, vilket gör att jag vid tio, halvelva-tiden kan sätta mig i bilen.

Därefter - och det är nu klumpen i magen kommer in - ska jag, trött efter en föreställning och kånkande, åka 18 mil till Halmstad där jag ska spela imorgon redan klockan 12! Men vad fan, tänker nån, får man göra så? Nej naturligtvis inte, det är olagligt som i helvete, men turnéläggaren som har lagt den här turnén genom att med förbundna ögon kasta pil på en Sverige-karta har i detta fall kastat med vänstern och då kan det råka bli såhär...

Okej, vad fan, jag har åkt mellan Vuollerim och Luleå sent en nollgradig, dimmig natt och det är tolv mil, så vad är då arton. Det är nån timme till bara. Jo, men den trippen var rätt tuff och... det är nu det på riktigt drar ihop sig i magen.

På väderprognosen i morse säger dom att ikväll och under natten drar ett snöoväder in över södra Sverige och Götaland.

Ikväll och under natten. Södra Sverige och Götaland.

Riksteatern säger att det bara är att ställa bilen om det blir halt. Jo, men begreppet blixthalka då? Ska jag provbromsa var hundrade meter och komma fram klockan sju imorgon bitti eller? Kommer jag inte fram, så kommer jag inte fram och då är det bara att ställa in, säger hon. Tack, men tyvärr är det så att "bara att ställa in" finns inte. Jag ställer inte in en föreställning. Jag har gjort det en gång och det smakar fortfarande dåligt.

Jag vill inte måla fan på vägen, men vår släkt har en lång tradition av bilolyckor och nu vet jag hur klumpen i magen stavas. Jag vill inte säga det högt, men det börjar på döds och slutar på ångest.

Nu ska jag ringa SMHI för en specialsydd prognos för vägen mellan Blekinge och Halland mellan cirka 22-02 inatt. I värsta fall får jag åka imorgon bitti, men principen är hela tiden att vakna där man verkar. Samtalet till SMHI kostar visst 30 kronor per minut, men tro mig, jag vet vart jag ska skicka notan...