Om hur det känns att spela för 45 personer i en lokal som tar in kanske det tiodubbla

Så var det till exempel i Christinasalen i Piteå i tisdags och, jo tack, på förhand känns det sådär.

Precis, som det känns sådär att spela kvällen efter i Medborgarhuset i Arvidsjaur för kanske 40 personer i en lokal som tar åtminstone 300.

Precis som man kan gräma sig lite över att det är föräldramöte i byn Vuollerim, så att det bara dyker upp 32 pers mot förväntade 70...

Jag har sedan jag lämnade min familj i lördags kört omkring i norra Sverige ett par, trehundra mil och spelat för ungefär lika många personer.

Är det verkligen värt det kanske man kan fråga sig då?

Jag har aldrig ens funderat på om det inte skulle vara det.

Så fort jag kliver upp på en scen koncentrerar jag mig ju på dom som är där (även om det så är 12 betalande i Filipstad), inte på de som inte är där. Det har dessutom varit oerhört lätt denna vecka. Alla som har varit på föreställningarna har varit extremt lyhörda, vi har haft ett härligt samspel och jag har vågat kasta mig ut och pröva nya grejer varje kväll och jag har njutit nästan varenda sekund.

Några exempel på möten med människor under veckan som gått:

Att få träffa sköna, fina, söta Siv från Vuollerim, som skrattar och gråter omvartannat genom hela föreställningen och efteråt bjussar på världens största kram, det vill man inte vara utan för allt i världen.

Eller Amelie från Arvidsjaur som är 23 och drömmer om att komma in på polisutbildningen i Växjö och få sin Robert, som är militär i byn, att flytta med dit. Innan föreställningen undrade hon om jag var bra, hon hade ju aldrig hört talas om mig. Efter föreställningen sprang hon till bankomaten och köpte både skivan och en bok. Hon sa med sitt stora vackra leende: "Nu vet jag vem du är!" Så gav hon mig en kram och fick ett pussel tillbaka.

Eller att få träffa Adrian från Piteå, som är 12 max 13 år och satt som klistrad genom hela föreställningen i Piteå och efteråt kom fram med en svettig hundring och lätt rodnande ansikte, kryddat med de charmigaste pojkfräknarna man kan tänka sig. Han sa inte så mycket, men han pekade på en bok och jag minns att jag skrev "Till Adrian, du är en cool kille, vi ses igen!" för det hoppas jag verkligen.

Det här är ju naturligtvis möten jag kommer minnas hela livet och bära med mig oavsett.

Som bonus fick jag idag i Luleå nys om att det var en recension i gårdagens Norrbottenskuriren av min Piteå-spelning. Den är mycket välskriven av Regine Nordström och hon inleder hela recensionen med

"På scenen står en pojkman. Han är klädd i propert svart, han har en gitarr, han har charm; Peter Barlach åker genom Sverige på Riksteaterturné med Heliga familjen"

Sen skriver hon saker som: "Han tar ut sina poänger - vi får förstås skratta - på styvfamiljens besvärligheter, sig själv och ibland på oss i publiken."

Hon avslutar hela recensionen med:

"Clownen som gråter vår smärta måste därför tala om det hemliga med särskild skärpa och samtidigt närma sig sin egen nakenhet utan skyddsnät. Precis det som Peter Barlach just i den stunden gör.
Kanske blir han aldrig klar över hur mamma Birgittas hastiga död formade hans manlighet, men för ett ögonblick när stora Christinasalen blivit en intim teater öppnar han kanalerna till mina egna katastrofer.
Det trodde jag inte pojkmannen däruppe på scenen skulle kunna åstadkomma."

Magiskt är ordet.

PS: Jag sprang in i Håkan Hellström med sitt 10-mannacrew i matsalen på Stadshotellet idag vid lunchtid. Han spelar ikväll för 700 pers i utsålda Kulturens Hus i Luleå, och ja, hur ädel jag än må låta hade jag offrat höger lillfinger (det vänstra behöver jag när jag spelar gitarr) för hans publiksiffror... DS.