Angående turnélivets upp och nersidor 2

Halmstads-giget igår var på ett sätt det bästa på hela turnén. Det var en av mina fem-sex bästa föreställningar, men första gången som både jag och arrangören var supernöjd. Det var 50 förköp, han drömde om 70 och det kom 97. Extrabord på extrabord bars in och jag var Peter Barlach i sitt esse, vilket publiken minst sagt uppskattade.

Slut på skryt. Nu till varför jag var så jävla värd den där mäktiga lunchupplevelsen på Wallins salonger i Halmstad:

Kvällen innan, i förrgår i Karlshamn spelade jag på en restaurang på ett hotell.

Det som skilde mig, scenen och salongen från övriga delen av restaurangen var ett svart, tunt - icke för fem öre ljudisolerande - tyg.

Alltså var jag helt utlämnad till att det var tyst och tomt utanför tyget. På en krog är sånt omöjligt att styra naturligtvis.

Vad jag visste var att jag skulle börja 19.30 och 20.30 skulle ett stort sällskap på 30 pers (som haft konferens hela dagen och sedan klockan 18 grundat med gud vet vad) välla in på restaurangen och passera tre meter ifrån mig med bara det tunna tyget som skydd.

Jag vet att så fort de har kommit är föreställningens eventuella magi bruten och det är okej i allsången på slutet, men ganska fucking far från okej strax innan när jag kommer till sången till min mamma. Min plan är således given - att hinna sjunga den hudkänsliga sången innan sällskapet rasar in.

Precis när jag ska gå på halvåtta ber servitrisen mig vänta för att hon ska ta upp en sista drickabeställning av min publik. Jag borde sagt nej, men det gjorde jag inte (det är naturligtvis inte mitt ansvar, men ni fattar...). Inte förrän sju över halv klev jag upp på scenen och redan där var jag rökt.

Jag speedade på under föreställningen och försökte att inte bre ut mig. Hela tiden ta den kortaste vägen i kurvorna. Jag strök ett par nummer till och med, för att jag för allt i världen inte ville sjunga just den sången till ackompanjemang av ett fyllslag. Föreställningen var rolig på sitt sätt och publiken var väldigt mycket med.

Lättad kommer jag fram till föreställningens känsloklimax och börjar sjunga En Birgitta-saga. Min skrattiga publik hejdar sig och stämningen blir sådär skönt förtätad som den helst ska bli. Så i andra versen händer det. Naturligtvis. Sällskapet raglar högljutt förbi just utanför oss.

Jag hör varenda steg, varenda ord, varenda klirr från gången utanför min scen. Jag hör min publik sucka och stöna. Jag registrerar blundande nog allt som händer i lokalen. Allt förutom min egen röst.

Efter den sången ler jag glatt och artigt och tackar så mycket för mig. Publiken är i sån chock att jag knappt får ett extranummer.

Efteråt kastar jag mig direkt iväg i bilen till Halmstad 18 mil i regniga natten. Tom, lurad samt lite lätt knullad förutan glidmedel i min själsliga röv.