lördagen den 29:e november 2008

Om grillad kyckling och andra känslor

Såhär såg det ut när jag hade fredagsmys i logen igår före föreställningen på Kulturhuset i Sävsjö. Det är säkert min 30:e grillade kyckling jag äter på den här turnén. Varför så många, undrar någon kanske? Varför inte variera sig?

En grillad kyckling smakar exakt -precis - på pricken likadant oavsett om man är i Vuollerim, Hultsfred, Trelleborg eller Sävsjö. Jag älskar grillad kyckling. Just för att jag vet exakt vad jag får. Lättuggat, ganska gott och snällt mot min känsliga mage. Och är det nåt jag vill ha innan jag står på en scen så är det något jag känner igen. För sen vet man aldrig...

Igår tillexempel. Kanske 25-30 personer i en lokal som slukar 250. Jag har sagt det självklara förut, jag måste säga det igen: Men jag spelar för dom som är där, inte för dom som inte är där!

Och dom som var där igår var verkligen dedikerade. Absolut lyssning. Det märktes inte minst på bok och skivförsäljningen efteråt, som slog något slags procentuellt rekord.

Men under själva föreställningen. Jag höll på att säga att det var tyst som i kyrkan, men det var det naturligtvis inte. Det fnissades och applåderades. Men otroligt återhållsamt. Som om någon sagt till dom att artisten vill att det är tyst under föreställningen. Det var de kvävda fnissens föreställning.

Och jag vet, att hade tillexempel kvinnan som satt längst fram i Tomelilla (där det också var 25-30 personer) och satte tonen så att den föreställningen blev helt magisk - eller för den delen lokskrattaren Huskorset - suttit i salongen, så hade det blivit nånting annat igår. (Lokskrattare är för övrigt Huskorsets och Filmstjärnans geniala uttryck för någon vars skratt drar igång publiken.)

Är skratt då så viktigt? Nej, ja, jo. Det är publikens mest naturliga sätt att kommunicera med artisten, som då kan slappna av och känna sig uppskattad. Jag tränar (tro mig, jag är tränad) på att inte vara så lättköpt, men det finns nog inte nån som uppträder med sk komiskt material som inte håller med mig. Skratt smittar av sig. Både på andra i salongen, på artisten, på applåderna - och på andra känslor!

Å andra sidan, om jag alltid hade en lokskrattare som drog igång publiken skulle föreställningen kanske bli mer förutsägbar. Och det är ju bland annat det jag älskar med det här yrket - att det är så oförutsägbart. Precis som jag älskar grillad kyckling för att den inte är det.

Inga kommentarer: