För första gången någonsin. Och jag tackar min nördiga GPS-klocka och min tävlingsinstikt. Efter 5 km låg jag 20 sekunder över halvtimmen. Då lämnade jag den sköna joggingtakten och ersatte den med flås och lätt blodsmaks-tempo, som i det här fallet betydde i snitt 5:40 per km. Men så klarade timmen med bred marginal också.
58:42!
Sa jag att jag är nördig? Sa jag att jag är stolt? Sa jag att jag är snygg?
tisdag 15 september 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Fan va bra du är!!!
Fint & bra, säkert nyttigt också!
... och bäst?
Grattis! Men, vad gör man sen? Springer två mil på under två timmar?
Mitt rekord är 53 och nåt. Kände bara att jag ville ha det sagt.
Anders: I de extremt tunga Lidingöbackarna? Wow, imponerande!
Alla andra: Tack för stöd och support.
Backar? Då springer du ju strängt taget _längre_ än en mil? ...eller var det vi som pratade om det...hm. Det kanske det var ja.
Bravo bravo, hur som helst!
Så bolma på du. Själv har jag börjat röka på order, på scen. Men jag kanske slutar. Tyskan ändrar hela tiden.
Hjärtat låter hälsa att han sprang på 48.44.
Jag har aldrig sprungit så långt så min tid finns inte att rapportera.
Och ja.
Du är skitduktig!
Skicka en kommentar