söndag 29 november 2009

Anders

... Sparring skriver om Thåström och min Thåströmreflektion.

Lägg er gärna i.

6 kommentarer:

Huskorset sa...

Deep down vill vi nog alla vara Blutte.
Men namnet stör vår romantiska estetik.
En longlost true friend till samtidens Bellman får bara inte heta...Blutte.

Anders Sparring sa...

Ja men tänk om han hade hetat Bellman? Hade det varit bättre?
Namnet kan inte ha betydelse. Jag minns när jag först hörde talas om ett band som hette "Sahara Hotnights" - sickna töntar, tänkte jag då. Det tänker jag inte längre.

Huskorset sa...

Jovisst, men såhär tror jag: Är namnet med från början har det ingen betydelse, men är den mytiska personen/företeelsen först namnlös kan inget namn i världen svara upp till förväntningarna.
I synnerhet inte namn som Rumpelstiltskin. Eller Blutte.

Anders Sparring sa...

för tydlighets skull, var det inte namnet i sig jag hänvisade till i mitt mejl, utan detta att det skulle ha varit tjusigare om sången vore till någon som är död, än till en snubbe som heter Blutte och sitter i högdalen och känner sig lite bortlömd.
Bluttespåret kändes liksom ett par snäpp mer poetiskt. Sen kan jag hålla med om att "Blutte" är ett rätt töntigt namn. Men det är Thåström också, (om man tänker bort en massa grejer som man redan vet).

Anders Sparring sa...

i mitt "inlägg" ska det vara - inte mejl.

Huskorset sa...

Grejen är den att jag håller med dig om det du skrev i ditt inlägg: Att sträcka ut handen till en levande förlorad vän är mycket stort.
Att rikta sig till en som inte längre kan svara är naturligtvis också vackert, men inte... och jag söker orden här... karaktärsdanande på samma sätt.