Brev till 10:e våningen

När Thåströms Skebokvarnsvägen 209 kom hände nåt fantastiskt. Musiken var helt plötsligt nerplockad till mänsklig nivå och texterna personligare och naknare än nånsin som jag upplevde det. Den första låten Brev till 10:e våningen har länge varit mig extra kär. Jag vet inte varför men det finns nåt nostalgiskt, skört och mytiskt magiskt över den här texten.


Jag tänkte faktiskt att jag skulle skicka dig ett brev
Eftersom vi aldrig pratar eftersom vi aldrig ses
Hur går det runt nu, bäste broder
Vad ser du längst där uppifrån tornet
Ser du allt, allt det där som gjorde oss till det vi blev

Du har väl hört att jag flyttar hem igen I vår
Synd att du aldrig kunde komma ner och hälsa på
Men livet går isär och man har så fullt upp
Med sin egen värld
Och jag vet att jag borde ringt dig
Mycket mer än vad jag gjort

Det är kväll här och jag jag har fyllt
Mitt huvud med tingeling
Och man blir sentimental av ingenting
Tungt sjukhus på Rådgsvedsgår'n
Och söndagsfyllorna på Skebohov
Kommer du ihåg och Lena pling plong
Var bara sjutton år

Är det is på fotbollsplan I år
Står trettonvåningshuset kvar
Där det stod när jag drog
Jag minns en massa fester
Där hos Elton på balkongen
Det var där jag rökte braj för första gången
Och hur många timmar har man väntat
Där nere på stationen
På nån eller nåt som aldrig aldrig kommer
Och det känns som om det var hundra år sen
Eller om de va igår

Köpenhamn är bra om man inte vill vara med
Det kan gå dar här utan att jag pratar med en själ
Jag gillar barerna I mitt kvarter
Och månen här är den vackraste som jag vet
Man kan leva ett liv här I hemlighet

Om linje nitton tar mig hela vägen ut
Om den här vintern nånsin nångång
Kommer att ta slut
Så ses vi nån dag där längst upp i tornet
Tills dess ha det gott
Och sköt om dig
Ta det lugnt
Hälsningar från mig

Jag förstod tidigt att den handlade om en gammal barndomsvän som var död. "Vad ser du längst däruppifrån tornet?" Tornet är såklart ännu en briljant metafor av himlen/döden. En barndomsvän som man inte har hunnit säga allting till. Jag har fått så många sköna outgrundliga bilder av den där låten. Tills idag.

I konvolutet till "Be-bop-a-lula hela jävla dan" kommenterar Thåström några av sina låtar. Bla ovanstående med följande sägning:

Det här var en låt jag skrev till en gammal vän, Blutte (ljudtekniker och roddare för både Ebba Grön och Imperiet). Jag gick och var sne på hon om i flera år för jag tyckte att det var lite tråkigt att han "försvann" ur mitt liv när jag flyttade. Till slut började jag skriva sura textrader "kan han inte höra av sig nån jävla gång?" Och sen kom jag på att jag kan ju inte skriva något surt om Blutte, det vore ju fullkomligt befängt...

Sen säger han dessutom att dom kommit närmare varandra igen tack vare låten.

Jaha, den magiska vännen som var död var inte död och metaforen tornet var visst bara att han bodde i ett höghus med 10 våningar. Och var roddare. Och hette Blutte.

Liiite mer information än jag behövde.

Blutte. Hörde ni? Blutte.