Mellan bloggen jag och bloggen du finns internet vi...

Nej det var verkligen inte jag som hade skrivit julkrönikan, som jag publicerade i mitt förra inlägg. Den var direkt kopierad från ett mail jag fick med Björn Ranelids julkrönika från Talarforums nyhetsbrev. Men vad roligt det blev! Alla skrev så otroligt spirituella kommentarer:

Citerar bara några:

David:
den stora konsten är väl att tala utan bilder så långt det är möjligt. utan att tappa i varken innehåll eller känsla.

ranelidska är fusk och smuts enligt min hårt puriska bedömning.

Godiva:
Just första meningen "Människan hade darrat som en hund inför en jordbävning, om hon vetat hur fri hon är." tyckte jag mest om.

Bra svenska eller inte?

Vad är bra svenska? Att inte skriva i bilder?

Kloka ord eller floskler var väl frågan.

Jag gick ut till försvar lite som provokation för jag är fascinerad över hur provocerande lättspottad denna man är för så många.

Jag har flera böcker, har inte läst en enda, men flera krönikor som den här, som med sin pretention öppnar sig för att folk ska sparka på den.

Själv står han där som en upplyst Messias hal som en gås och låter spott och spe rinna av honom.

Jag har lärt mig tycka om hans märkliga tal, och gillar att det finns humor i den där kroppen också. Han har ju ställt upp och gjort halvparodier på sig själv i flera TV-program där dumma tittare luras att tro att han inte har någon självdistans.

Det har inte med Ranelid att göra egentligen, jag tycker om människor som tar livet på allvar och står för det.

Hellre överambitiös än oambitiös, i min bok.

PS: Var är texten ifrån? Har du snott den utan länk?ÄR det verkligen Ranelid eller har du skrivit den själv Peter?

Ingela:
Ranelid skriver krönikor i Industrifackets tidning och jag läser dem gärna. För det mesta är det ett väsentligt innehåll i dem och jag har inget emot ett lite överlastat språk, åtminstone i alster i den genren. En hel roman vet jag inte om jag skulle uppskatta på samma sätt. Det är som att man kan tycka att en brokig gobeläng är vacker, men passar inte som heltäckningsmatta i köket.

Erik Ahrnbom:
Jag gillar första meningen. Den är rätt vacker.
I övrigt tycker jag att han nästan alltid är lite för pompös och högtravande. Så även i denna text.
Håller inte riktigt med det där om att karln tål kritik, enligt min uppfattning är det precis det han inte gör. Det är inte säkert att man måste göra det heller alla gånger. Å andra sidan. Men den där Linda Skugge-reaktionen blev ju rätt komisk. Dessvärre.
Jag tycker dock att det största problemet med Ranelid är att man faktiskt inte förstår honom. Han talar om mötet i "samtalet", men fungerar själv mest som ett aforismtombola. De mest underliga och höga visan-aktiga svar slungas iväg som svar på frågor av typen "tycker du om kaffe?"
Det blir lite rubbat.
Men det är kul att han finns.
Och hans språk liknar inget annat.

Anders Sparring:
Fy sjutton vilken dynga.

jag tror inte Ranelid riktigt visste vad han skulle skriva när han satte sig ner vid sin pulpet. jag tror att han hade lite ågren över "den där jävla krönikan som ska in nu igen". Men så tänkte han att "va fan, jag gör en Ranelid, det är ju det de vill ha."

Och så skrev han, mejlade iväg och kände sig nöjd och tillfreds. "Jag är Ranelid", tänkte han, "jag befinner mig på den punkt i universum runt vilken allting cirklar. En punkt från vilken jag liksom ett milt aerosol av kiss kan sprida min klokskap och mitt stränga evangelium över världen."

Briljanta läsare har man sannerligen. Ni är helt fantastiska. Vill avsluta med några enkla ord på vägen från bloggen jag:

Tillsammans binder vi ett band tjockare än fotsulorna på den man som måste gå 1 mil efter vatten i öken varje morgon åt sin sjuka dotter. Tillsammans har vi en tro starkare än den kedja som kan hålla tillbaka jordens undergång. Tillsammans kan vi krossa mörkrets furste lika lätt som ett spädbarn spräcker den bubbla av dregel hon själv har skapat med sin lilla mun. Hennes mun förresten, ännu lika oskyldig som färgen på en blomma...