En lat frilansare är en bra far

Igår var Vera hemma från skolan för att hon kände sig lite krasslig efter svinspruta 2. Jag som känner mig lite låg och inproduktiv för tillfället tyckte det var ganska mysigt. Och det visade sig ganska snart att Vera bara led av lite ynkepynk bara som botades med lite sedvanligt gos (mest med mamma, men ändå).
Så på eftermiddagen blev hon rastlös och vi trotsade snöovädret för att bege oss till golfbanan.

Medan jag och Vera åkte längdskidor...
... hamnade Jonna (höggravid) och Bruno (kastrerad, efterbliven ) på efterkälken.
Vi hade alla dock väldigt trevligt och roligt och kände oss tappra.

Dock var det en sak som var väldigt påtaglig för mig när Vera och jag åkte. Det var att hon bara ville söka sig till backar. Och då INTE backar uppför. Nej, självklart backar utför. Jag frågade och fick svaret jag anade. Det var egentligen inte längdskidor som var så himla kul, hon längtade efter farten - efter slalomen... utförsåkningen.

Vi ska ju ha en backe på Lidingö som jag aldrig testat. Mycket eftersom barnen saknar grejer och... jag vet inte... Jag har haft dåligt samvete, eftersom jag vet att vissa av barnen älskar utförsåkning och jag bara (nej, jag vet, det är inte bara) styrt upp en eller två fjällresor per år, men aldrig grejat det på hemmaplan.
Så det första jag gjorde imorse var att ringa den ypperliga Byt och köp-butiken på ön och tro mig, jag blev så jävla glad när han hade ett par 34:or inne för en fyrhundring som han sänkte med en femtiolapp för att "nån har pjäxdansat lite i dom..."

Dom satt som stulna och Vera blev superglad och överraskad när hon kom hem från skolan. Vi käkade en mellanmålsmiddag med varsin rejäl portion av gårdagens köttfärssås och drog iväg till Ekholmsnäsbacken.
Underbara Ekholmsnäsbacken (ja, det ÄR åt helvete mycket brantare i verkligheten!!!) som var mysig och skön och ganska lagom stor för just oss och inte så mycket folk och asgullig personal.
Och efter bara ett par åk hade Vera hittat sin åkning och var klart bättre än i magiska Ramundberget för knappt ett år sen! Självständig och cool åkte hon snart uppåner-uppåner-uppåner helt själv.
Hon fattade inte riktigt ens varför vi skulle ta en paus efter en och en halv timme. Trots att hon fått choklad med chokladboll satt hon mest och tittade drömskt på backen och ville ut igen.

På´n igen bara. Jag hann inte ens gå på toaletten förrän hon var uppe i backen igen.

Efter fyra timmar, när klockan var nio på kvällen ville hon bara åka mer, mer, mer. Hade jag inte varit helt slut och mörböltad hade hon nog fått det. Och det var där nånstans uppe på toppen i något av de sista åken det slog mig, det som blev rubriken i det här inlägget...
En lat frilansare är en bra far.