Man eller lejon?

Jag har gått och blivit krönikör för familjemagasinet Aktiva, en tidning "för dig med barn i grundskolan". Nu har första numret kommit ut så att jag äntligen får publicera krönikan här.

För er som har sett Heliga familjen märker att jag snott lite därifrån. Men så länge jag snor från mig själv sover jag gott. Funkar?

Man eller lejon?

Det fanns en tid när jag önskade att jag var ett lejon.

Tills för nästan 10 år sedan levde jag mitt liv som mycket inbiten ungkarl. Men en ljummen septemberkväll år 2000 träffade jag en precis lika inbiten tvåbarnsmamma. Hon var den vackraste, smartaste och coolaste kvinna jag någonsin träffat. Vi blev blixtförälskade och inledde en passionerad kärleksrelation. Men jag måste nog erkänna att jag i början såg vårt förhållande mest som en liten affär i vanlig ordning. Jag var ju en rutinerad ungkarl som sagt. Och i just det här fallet dessutom en ganska dålig affär med tanke på hennes två barn. Det kändes lite som – Köp 1 betala för 3.

Det var en svår omställning för en före detta singelslacker att plötsligt börja leva familjeliv. Jag var verkligen inte van att gå upp klockan sju på morgonen och äta middag sex på kvällen. (Snarare gå och lägga mig sju på morgonen och äta frukost sex på kvällen…)

Eller som när vi skulle ha en mysig barnfri hemmakväll tidigt i förhållandet: I samma ögonblick som en sjuårig flicka ringer och vill bli hämtad hos sin kompis på andra sidan stan för att hon har huvudvärk och hemlängtan, häller en tvåårig flicka vårtmedel över hela kroppen.

Från balans och harmoni till kaos på en sekund. Vardagsmat för en förälder, men för mig extremt oväntat. Visst, jag gjorde det enda rätta och ringde sjukvårdsupplysning och hämtade ett mammasjukt barn på andra sidan stan och planerade om kvällen helt och hållet. Men – en biologisk förälder hade inte samtidigt tänkt: ”Nu skiter jag i det här, nu drar jag.”

Det var här någonstans som drömmen om att vara ett lejon började. Unga lejonhannar som går in i en flocks revir och först dödar eller fördriver hannarna där. Därefter dödar dem de små ungarna, och så snart allting lugnat ner sig – efter typ ett halvår – har honorna glömt sin tidigare partner och sina avkommor och föder nya kullar som till fäder har flockens nya härskare!

Det var en tuff tid i början och jag kan fortfarande bli galen på att leva i en styvfamilj, men jag är lycklig att kärleken segrade till slut. Nu är vi gifta, har hus och en gemensam dotter som heter Vera och är 7 år. Hon är allas vår skatt och ett livsnödvändigt kitt för den här familjen.

I februari i år kommer en dotter till (ja vi har kollat, ja jag ville ha en son och ja jag tycker det är ascoolt med fyrtal i damer). Och jag vet att det kommer bli lika magiskt för barnen som när Vera föddes. Vera fick två supersystrar från dag 1. Det var inte snack om nåt styv eller plast eller bonus eller låtsas eller fan och hans halvsyster. De är systrar. Punkt. I ordets bästa bemärkelse.

När nästa flicka kommer har hon från start tre storasystrar. Tre olika förebilder som inte är föräldrar som hon kan ta rygg på och lära sig av. Oavsett om hon härmar dem eller gör uppror mot dem är jag övertygad om att de kommer göra henne till en bättre individ.

Jag är glad att jag inte är ett lejon.

Peter Barlach