måndag 30 juni 2008
söndag 29 juni 2008
lördag 28 juni 2008
Jag klickade!
Jonas gav mig en order i torsdags och idag lydde jag.Har lite ont om vänner såhär i början. Nån som vill bli min vän?
Lönelördag
Jag har inte lyft en lön, sen McDonalds '86 typ, men är det inte vad man i folkmun kallar lönelördag idag?
Då tycker jag ni ska slå till på min gamla platta Heliga familjen på CDON.COM
eller ladda ner den på iTunes.
(Borde jag inte också lotta ut ett ex ganska snart? Det var ju ett tag sen det tävlades på tävlingsbloggen...)
Då tycker jag ni ska slå till på min gamla platta Heliga familjen på CDON.COM
eller ladda ner den på iTunes.
(Borde jag inte också lotta ut ett ex ganska snart? Det var ju ett tag sen det tävlades på tävlingsbloggen...)
fredag 27 juni 2008
Till Pemiro
Fotbollsenkät
Obs: Nu pågår en enkätundersökning om EM-finalen längst uppe till höger.
Jag röstade Spanien, men nånting säger mig att just det alternativet inte kommer att få flest röster...
Jag röstade Spanien, men nånting säger mig att just det alternativet inte kommer att få flest röster...
Apropå det långa inlägget om min mamma och Vera
Först och främst, tack för alla otroligt fina kommentarer och mail, dom värmer!
Skönt också att det landar när man anstränger sig lite.
Sen vill jag bara säga att jag vet ju att jag gör rätt, men ibland hajar jag ju till och undrar vad jag gör med mitt barn, när jag läser en enkät som dagiset har gjort med Vera inför 6-årsstarten i höst.
På frågan: Vad vill du att de vuxna i förskoleklassen ska veta om dig? (Förresten, ska det gå vuxna människor i Veras klass?!)
Svarar Vera:
att jag ibland är lite ledsen.
Skönt också att det landar när man anstränger sig lite.
Sen vill jag bara säga att jag vet ju att jag gör rätt, men ibland hajar jag ju till och undrar vad jag gör med mitt barn, när jag läser en enkät som dagiset har gjort med Vera inför 6-årsstarten i höst.
På frågan: Vad vill du att de vuxna i förskoleklassen ska veta om dig? (Förresten, ska det gå vuxna människor i Veras klass?!)
Svarar Vera:
att jag ibland är lite ledsen.
torsdag 26 juni 2008
Birgitta och Vera
Min dotter Vera är på alla sätt en mycket glad och bekymmersfri person. Det har hon varit sen dag ett. Extremt lätt till skratt, hypercharmig, ser livet från den ljusa sidan osv. Ni kan typen.
Hon har egentligen bara en sorg i livet. En tagg. En tagg som är en sån där tagg som sitter där man inte kan komma åt den. Hon sörjer från djupet av sitt hjärta sin farmor som dog i en bilolycka, när jag var tolv år, tjugotvå och ett halvt år innan Vera föddes.
Att hon har fått den där taggen har jag sett till. Ända sen Vera var liten och förstod vad man sa har jag berättat om farmor Birgitta. Hur hon var som person (ur mitt perspektiv som mammas pojke), olika anekdoter om henne och mig (vi kallar anekdoterna Birgitta-sagor) och hur det gick till när hon dog. Såna saker.
Det har gjort att Vera saknar sin farmor och längtar efter henne fruktansvärt mycket ibland. När jag förklarar för henne att jag också gör det, men att vi inte kommer att få träffa henne igen kan Vera bli helt förtvivlad och gråta en sån där gråt, som gör ont ända in i benet bakom bröstet, både på henne och mig.
Jag vet att vissa tycker att jag är dum, som ger Vera en smärta som hon inte skulle behövt ha överhuvudtaget. Livet är nog jobbigt ändå. Eller, hon är död, det finns ju ändå ingenting man kan göra åt det. Såna argument.
Jag håller inte med. När Birgitta skulle fyllt 69 till exempel, nu i våras den 13 maj...
... i gullvivornas högtid. Då hämtade jag Vera tidigt på dagis, vi åkte hem och plockade varsin bukett.
Veras var finast.
Sen åkte vi till Birgittas nya adress...
Vera hade gjort en teckning på dagis...
... hon förklarade sakligt att den föreställde Birgittas begravning. Det är Birgitta längst ner till höger i jorden, vi andra står och gråter, medan Vera som inte var med representeras av två hjärtan på den soliga himlen.
Jag vet inte om det var den framsidan av teckningen eller den här baksidan...
... som berörde mig mest. Jag vet bara att jag blev varm i själen och att det stack hårt i ögonen när jag tittade på teckningen. Och att jag inte kunde titta mig mätt.
Vera närmade sig Birgittas grav (som är en familjegrav där jag också en dag ska ligga) med försiktighet och respekt.
Sen fikade vi vid graven med min moster, pratade minnen och Vera och jag sjöng Kalle Teodor för Birgitta.
En tradition jag vill ha tills jag dör. Även om allt känns supersorgligt och tomt gillar jag ändå stämningen som är där. För att den är på riktigt.
Vera gav Birgitta sina presenter.
Och kramade henne hejdå.
Jag började gråta ordentligt först när vi satt oss i bilen och skulle åka därifrån. Men Vera höll sig. Ända tills vi skulle sova på kvällen. När jag berättade en Birgitta-saga bröt Vera ihop fullständigt och grät så länge det är fysiskt möjligt att gråta.
Jag tycker det är bra. Jag tycker det är skönt. Jag tycker det är viktigt.
Ju mer Vera lär känna Birgitta (både som levande och död), desto mer lär hon känna mig, vår familj, sin historia och sig själv.
Jag kände mig tidigt så oerhört ensam i min sorg efter min mamma (den historien tar vi en annan gång). Att få dela sorg med någon är skönt.
Enligt min livsfilosofi dör man när man dör. Jag tror inte att jag fysiskt kommer att få träffa min mamma igen. Men om jag inte pratar om henne, tänker på henne och minns henne, så är det som att hon dör en gång till. Jag försökte stänga av sorgekranen en gång i tiden, men det slutade bara med att jag stängde av hela mig, och allt höll på att gå riktigt åt helvete.
Att berätta om Birgitta är Veras och min enda chans att träffa henne.
Att sörja är att hålla de döda och sig själv vid liv.
Hon har egentligen bara en sorg i livet. En tagg. En tagg som är en sån där tagg som sitter där man inte kan komma åt den. Hon sörjer från djupet av sitt hjärta sin farmor som dog i en bilolycka, när jag var tolv år, tjugotvå och ett halvt år innan Vera föddes.
Att hon har fått den där taggen har jag sett till. Ända sen Vera var liten och förstod vad man sa har jag berättat om farmor Birgitta. Hur hon var som person (ur mitt perspektiv som mammas pojke), olika anekdoter om henne och mig (vi kallar anekdoterna Birgitta-sagor) och hur det gick till när hon dog. Såna saker.
Det har gjort att Vera saknar sin farmor och längtar efter henne fruktansvärt mycket ibland. När jag förklarar för henne att jag också gör det, men att vi inte kommer att få träffa henne igen kan Vera bli helt förtvivlad och gråta en sån där gråt, som gör ont ända in i benet bakom bröstet, både på henne och mig.
Jag vet att vissa tycker att jag är dum, som ger Vera en smärta som hon inte skulle behövt ha överhuvudtaget. Livet är nog jobbigt ändå. Eller, hon är död, det finns ju ändå ingenting man kan göra åt det. Såna argument.
Jag håller inte med. När Birgitta skulle fyllt 69 till exempel, nu i våras den 13 maj...
... i gullvivornas högtid. Då hämtade jag Vera tidigt på dagis, vi åkte hem och plockade varsin bukett.
Veras var finast.Sen åkte vi till Birgittas nya adress...
Vera hade gjort en teckning på dagis...
... hon förklarade sakligt att den föreställde Birgittas begravning. Det är Birgitta längst ner till höger i jorden, vi andra står och gråter, medan Vera som inte var med representeras av två hjärtan på den soliga himlen.Jag vet inte om det var den framsidan av teckningen eller den här baksidan...
... som berörde mig mest. Jag vet bara att jag blev varm i själen och att det stack hårt i ögonen när jag tittade på teckningen. Och att jag inte kunde titta mig mätt.
Vera närmade sig Birgittas grav (som är en familjegrav där jag också en dag ska ligga) med försiktighet och respekt.Sen fikade vi vid graven med min moster, pratade minnen och Vera och jag sjöng Kalle Teodor för Birgitta.
En tradition jag vill ha tills jag dör. Även om allt känns supersorgligt och tomt gillar jag ändå stämningen som är där. För att den är på riktigt.
Vera gav Birgitta sina presenter.
Och kramade henne hejdå.Jag började gråta ordentligt först när vi satt oss i bilen och skulle åka därifrån. Men Vera höll sig. Ända tills vi skulle sova på kvällen. När jag berättade en Birgitta-saga bröt Vera ihop fullständigt och grät så länge det är fysiskt möjligt att gråta.
Jag tycker det är bra. Jag tycker det är skönt. Jag tycker det är viktigt.
Ju mer Vera lär känna Birgitta (både som levande och död), desto mer lär hon känna mig, vår familj, sin historia och sig själv.
Jag kände mig tidigt så oerhört ensam i min sorg efter min mamma (den historien tar vi en annan gång). Att få dela sorg med någon är skönt.
Enligt min livsfilosofi dör man när man dör. Jag tror inte att jag fysiskt kommer att få träffa min mamma igen. Men om jag inte pratar om henne, tänker på henne och minns henne, så är det som att hon dör en gång till. Jag försökte stänga av sorgekranen en gång i tiden, men det slutade bara med att jag stängde av hela mig, och allt höll på att gå riktigt åt helvete.
Att berätta om Birgitta är Veras och min enda chans att träffa henne.
Att sörja är att hålla de döda och sig själv vid liv.
onsdag 25 juni 2008
Sveavägen i eftermiddags
Var uppe på Bonnier Carlsen (som delar byggnad med Fin-Bonniers) idag och kollade ett provtryck på nya boken. Det såg bra ut, men mindre bra såg fönsterrutorna, som man stoltserar mot Sveavägen med, ut.
Det är sju gigantiska rutor som plötsligt härommorgonen såg ut såhär, i tur och ordning:
Jag vet att det gör ont och jag har sammanlagt slagit sönder ett bord och en stol efter diverse refuseringar. Men det här?
Det är sju gigantiska rutor som plötsligt härommorgonen såg ut såhär, i tur och ordning:
Jag vet att det gör ont och jag har sammanlagt slagit sönder ett bord och en stol efter diverse refuseringar. Men det här?
Nyss på Södermalm
Skivbolagschefen sitter och lyssnar på Vem fan är han?? och funderar på om den ska släppas som singel redan i höst.
Blogg - så funkar det!
Om ni av någon outgrundlig anledning inte läst Lovely Godivas underbara blogg förut, gör det nu.
Det här svindlande bildinlägget är av absolut högsta klass.
(Hon varnar för blod, jag tänker fan inte göra det.)
Det här svindlande bildinlägget är av absolut högsta klass.
(Hon varnar för blod, jag tänker fan inte göra det.)
Bloggsupport. Tema: chiliodling
Jag har hittat det perfekta fönstret för en grymt god chili.
Den har burit frukt regelbundet sedan i början av maj. Men nu hade den växt sig så stor så att det bara kom grenar, blad och tusen knoppar, men inga frukter.
Jag anar att den hade kunnat växa sig hur stor som helst om jag inte gjort något.
Så idag började jag plötsligt dan med att beskära den jävlar. Utan någon som helst förkunskap eller research högg jag mig fram.
Glömde tyvärr plåta plantan innan jag gick loss, men såhär ser den ut nu...
... och om man betänker hur det ser ut på golvet under, fattar ni vad jag har kört!
Nu till min ödmjuka fråga. För alla med gröna fingrar därute:
a) Har jag gjort rätt?
b) Om inte, finns det något jag kan göra för att reparera min ivrighet?
Tacksam för svar.
/Chiliarboristen
Den har burit frukt regelbundet sedan i början av maj. Men nu hade den växt sig så stor så att det bara kom grenar, blad och tusen knoppar, men inga frukter.
Jag anar att den hade kunnat växa sig hur stor som helst om jag inte gjort något.
Så idag började jag plötsligt dan med att beskära den jävlar. Utan någon som helst förkunskap eller research högg jag mig fram.
Glömde tyvärr plåta plantan innan jag gick loss, men såhär ser den ut nu...
... och om man betänker hur det ser ut på golvet under, fattar ni vad jag har kört!
Nu till min ödmjuka fråga. För alla med gröna fingrar därute:a) Har jag gjort rätt?
b) Om inte, finns det något jag kan göra för att reparera min ivrighet?
Tacksam för svar.
/Chiliarboristen
Ny demo-låt
Var hos kompositör Oscar idag och spelade upp min senaste låt som är sprungen ur det här läskiga minnet. Han hade inget att tillägga, men eftersom jag inte har några spelningar den närmaste tiden blir det kanske inte premiär inför publik förrän på den här sköna festivalen.Den som lever så länge och pallrar sig till härliga Västmanland får se och höra.
(Tack!)
tisdag 24 juni 2008
Trippelmoral
Jag moraliserar i allmänhet inte över folk som gör olämpliga, olagliga saker. Jag har liksom ingen täckning för det.
Jag moraliserar bara över de som moraliserar över de som gör olämpliga, olagliga saker. Utan täckning.
Jag moraliserar bara över de som moraliserar över de som gör olämpliga, olagliga saker. Utan täckning.
måndag 23 juni 2008
Arboristen och jag
Vi hade en arborist hemma hos oss idag.
På några timmar beskar han en av tomtens största ekar och högg ner tre aspar, två rönnar och en liten ek.
Han klättrade, sågade och dessutom släpade han allt han huggit ner till framsidan av huset (han till och med fucking krattade efter sig, vad bra han var).
Själv har min sammanlagda fysiska ansträngning idag bestått av att veva in en markis.
Funderar på att installera en motor, det var rätt jobbigt.
På några timmar beskar han en av tomtens största ekar och högg ner tre aspar, två rönnar och en liten ek.
Han klättrade, sågade och dessutom släpade han allt han huggit ner till framsidan av huset (han till och med fucking krattade efter sig, vad bra han var).
Själv har min sammanlagda fysiska ansträngning idag bestått av att veva in en markis.
Funderar på att installera en motor, det var rätt jobbigt.
Midsommarafton i rörliga bilder
Jag sitter med iMovie på macen och försöker lära mig klippa film. Det går fantastiskt, nu har jag tillexempel lärt mig hur jag går in i ett klipp och hur jag går ur.
Och min träningsvideo går inte av för hackor heller, eller?
Inatt jag drömde
Inatt jag drömde något som jag aldrig drömt förut. Jag drömde det var krig på jord och jag, Die Quelle och Fru Kaos var hos Fru Kaos dit Gestapo skulle komma för att hämta oss. Vi såg i fönstret hur tre beväpnade män var på väg in i huset. De ringde på dörren och vi var väldigt rädda, men insåg att vi inte skulle komma undan på något sätt, så vi öppnade för Gestapo, men då var de inte där. Vi blev otroligt lättade och hade en typ av gymnastiktävling på Fru Kaos vardagsrumsgolv istället. I efterhand fick vi höra att Gestapo-männen drabbats av dåligt samvete i samma ögonblick som de ringde på dörren, och därmed gått därifrån i ogjort ärende.
Tolkning nån?
Tolkning nån?
söndag 22 juni 2008
Övernattningslägenhet
För ett år sen filmade min gode vän Erik Sandström min föreställning Heliga familjen på Klara Soppteater/Stockholms Stadsteater. Han hade bara två kameror och stod längst bak i salongen för att inte störa publiken, så kvalitén blev därefter. Vi kan kalla det för en typ av demo.
Här är i alla fall extranumret.
Bloggsupport?
Efter att i två timmar försökt skriva "Midsommarafton i bilder" utan att ens ha lyckats föra över en digitalkamerabild (mobilbilder funkar) ger jag upp. Safariprogrammet stänger liksom ner sig. Nytt försök senare idag alt imorgon.
Macen är magisk på många sätt, men för en sån som mig är det oändligt mycket nytt att lära sig.
Nu undrar jag om jag - snälla - har bloggsupport?
I så fall:
VAD I HELVETE GÖR JAG FÖR FEL!?
lördag 21 juni 2008
fredag 20 juni 2008
Från idag lunch
Att jag aldrig lär mig.1. Ät inte mat på restaurang.
2. Om jag måste äta mat på restaurang, beställ aldrig kycklingbröst. Dom är fan alltid torra.
torsdag 19 juni 2008
onsdag 18 juni 2008
Förnyelse av körkort
Har varit ännu en sådan där fixaredag som har monstruöst hög tröskel för oss ADHD-ungar.
Jag har skickat fakturor, betalat räkningar, ringt jobbiga samtal - och så skulle jag dessutom efter månader av uppskjutande betala och fixa mitt nya körkort, då mitt gamla går ut om ett par veckor.
Det är ju fasligt noga med namnteckningen när man fyller i blanketten, eftersom dels ska man leva med sin namnteckning i tio år och dels finns det exakta mått som namnteckningen ska få plats inom och som är extremt viktiga att följa.
Således tyckte jag att det var bäst att repetera lite innan jag skrev in namnteckningen i rutan. Man får nämligen bara en chans. Jag la det mesta av krutet på Barlach eftersom det har jag ändrat stuk på genom åren, medan Peter alltid varit ungefär detsamma och aldrig är några problem.
Sådärja. Under slutet av repetionsperioden tyckte jag allt att jag fått till en fin och stabil namnteckning som jag kan leva med länge och som absolut kommer att få plats i Vägverkets hypernoggranna namnteckningsruta.
Således dags för eldprovet:
HUR JÄVLA KLANTIG FÅR MAN BLI?!
Jag har skickat fakturor, betalat räkningar, ringt jobbiga samtal - och så skulle jag dessutom efter månader av uppskjutande betala och fixa mitt nya körkort, då mitt gamla går ut om ett par veckor.
Det är ju fasligt noga med namnteckningen när man fyller i blanketten, eftersom dels ska man leva med sin namnteckning i tio år och dels finns det exakta mått som namnteckningen ska få plats inom och som är extremt viktiga att följa.
Således tyckte jag att det var bäst att repetera lite innan jag skrev in namnteckningen i rutan. Man får nämligen bara en chans. Jag la det mesta av krutet på Barlach eftersom det har jag ändrat stuk på genom åren, medan Peter alltid varit ungefär detsamma och aldrig är några problem.
Sådärja. Under slutet av repetionsperioden tyckte jag allt att jag fått till en fin och stabil namnteckning som jag kan leva med länge och som absolut kommer att få plats i Vägverkets hypernoggranna namnteckningsruta.Således dags för eldprovet:
HUR JÄVLA KLANTIG FÅR MAN BLI?!
Östrogen blog
Figge skriver i en kommentar till mitt förra inlägg:
Fy fan vilken östrogen blog du levererar, inte för att det är något fel i det, inte alls. Jag konstaterar bara att det sitter en massa kvinnor och bara lapar i sig kulinariska läckerheter, far och dotter dialog och eftertänksamma reseskildringar. Ibland kastar du ett stycke kött till grabbarna, fotbolls-EM, Eriks axel etc.
Forsatt god dag.
Jag begriper inte alls vad han menar. Jag tycker han verkar vara en riktig liten fitta, den där Figge.
Fy fan vilken östrogen blog du levererar, inte för att det är något fel i det, inte alls. Jag konstaterar bara att det sitter en massa kvinnor och bara lapar i sig kulinariska läckerheter, far och dotter dialog och eftertänksamma reseskildringar. Ibland kastar du ett stycke kött till grabbarna, fotbolls-EM, Eriks axel etc.
Forsatt god dag.
Jag begriper inte alls vad han menar. Jag tycker han verkar vara en riktig liten fitta, den där Figge.
tisdag 17 juni 2008
Recycling
Det fantastiska äppelträdet som vi fick av Jonas och Dea i bröllopspresent för fyra år sen har dött. Det omkom säkert redan för ett år sedan. Men det tog en säsong för mig att vilja inse det. Till sist var det bara att bita i det sura.
Det var med enorm vånda som jag såg mig hugga ner det och åka till nån anonym trädgårdsavfallsstation.
Häromdagen kom jag på att jag kunde göra flis av det åtminstone och lägga på grillen. Tyvärr har jag ingen flismaskin, så jag fick tälja bäst jag kunde med farfars gamla morakniv.
Därefter la jag flisorna i blöt och la på kolen med jämna mellanrum medan jag indirekt helgrillade 1kg kalventrecote.
Tillsammans med en fetaost-sallad (obs ej = grekisk) med röd paprika, tomat, sockerärtor, lök, pinjenötter, "blandsallad från landet", rosmarin och citrontimjan blev den äppelrökta kalven ingenting annat än superdelikat.
Det kommer bli en fantastisk grillsommar, mycket tack vare vårt döda äppelträd.
Vad vill du att jag ska röka nästa gång du kommer på middag, Jonas?
Det var med enorm vånda som jag såg mig hugga ner det och åka till nån anonym trädgårdsavfallsstation.
Häromdagen kom jag på att jag kunde göra flis av det åtminstone och lägga på grillen. Tyvärr har jag ingen flismaskin, så jag fick tälja bäst jag kunde med farfars gamla morakniv.
Därefter la jag flisorna i blöt och la på kolen med jämna mellanrum medan jag indirekt helgrillade 1kg kalventrecote.
Tillsammans med en fetaost-sallad (obs ej = grekisk) med röd paprika, tomat, sockerärtor, lök, pinjenötter, "blandsallad från landet", rosmarin och citrontimjan blev den äppelrökta kalven ingenting annat än superdelikat. Det kommer bli en fantastisk grillsommar, mycket tack vare vårt döda äppelträd.
Vad vill du att jag ska röka nästa gång du kommer på middag, Jonas?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
