Från och med 90-talet tror jag att jag på mina fingrar kan räkna svenska långfilmer (spelfilm) som jag gett betyg 4 eller högre på en 5-gradig skala. Igår fick jag en till. Jag ger den en stark 4, men respekterar de som ger den 5.
Min rädsla att form skulle förgripa sig på innehåll (som varit fallet med några av Jonssons tidigare verk) kom på skam. Det var en passionerad och kärleksfull parningsakt som befruktade ett bedårande barn av en alldeles egen tid i ett alldeles eget land med ett alldeles eget språk.
tisdag 5 februari 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Låter som att det räcker att ni proffs kollar på den då va?
Skicka en kommentar