Slangbellan, del 2

Tidigare har jag berättat om att jag är nominerad till att vinna Slangbellan, ett debutantpris för barnboksförfattare. Vinnaren får ära, PR, en plats i historieböckerna och 30 000 sköna skattade kronor.

De andra två kanske får blommor.

Inte för att jag trodde att jag skulle vinna, men ändå, jag har varit lite pirrig för det här och fnulat lite på vad jag ska säga i ett ev tacktal osv.

Priset ska delas ut i Författarnas Hus imorgon eftermiddag.

Idag ringde en medlem i juryn och sa att de bestämt sig för att berätta för alla nominerade vem som vunnit, eftersom man led så med de författare som inte skulle få priset.

Jag blev alldeles kall. Men vad i helvete. Då är hela leken slut.

Oproffsiga idioter, tänkte jag. Sossesverige när det är som sämst!

Så kan man ju inte göra, ska två stycken som vet att de inte kommer vinna masa sig dit lite hukade och stukade och hålla god min? Vad är det för jävla fasoner? Jag slingrade mig, men insåg att jag måste få reda på det, annars är det bara jag som står där med dumstruten (hur hela samtalet gick, eller samtalen för det blev flera kan jag berätta en annan dag).

Under protest tog jag emot beskedet om vem som vunnit.

Det här är ju naturligtvis superhemligt, jag har lovat att inte berätta för nån vem det var och det ska jag inte heller göra.

Däremot har jag inte lovat någon att inte berätta hur jag ska fira beskedet om vem som vunnit Slangbellan för 2007 års bästa barnboksdebutant.

Naturligtvis ska jag äta en förstklassig middag...

... till den ska jag dricka det bästa huset har...
... och slutligen - naturligtvis - en helkväll på stan!

To be continued.