Dessutom glömde jag köpa hamburgerbröd på Vivo, så att jag var tvungen att panikåka till ICA Näset. Tyvärr fanns det ingen parkering, och då jag bara skulle springa in och ut för hamburgerbrödet, tänkte jag vad fan. Jag parkerar på handikapp.
På väg från bilen in i affären möter jag en kvinna i övre medelåldern, hon har uppenbarligen sett min parkering, för hon slänger ur sig synnerligen spydigt:"Är du handikappad?"
Då jag är stressad, irriterad och vet precis vad jag gjort för fel kontrar jag direkt:
"Är du polis?"
"Nej", svarar hon och jag är lite nöjd med att jag var så snabb, men ändå lite besviken för att jag sa "polis". Det är ju faktiskt inte polisen som sköter den här typen av felparkeringar. I alla fall inte primärt. Så innan hon hinner säga nåt mer, lägger jag till:
"Är du lapplisa?"
"Nej", svarar hon igen och jag förnimmer det förrädiska ruset efter en retorisk seger.
Då svarar hon: "Men jag är handikappad."
Faan hinner jag tänka. Hur kunde jag missa den? Nu blir det ju jävligt svårt att bara vända på klacken och vara nöjd med sin slutreplik. Istället är det hon som huggit in en förarglig kniv i sista ordet-bordet.
Hjärnan arbetar för några hundradelar på högvarv. Finns det något att säga efter det där? Nej, jag är besegrad. Hon har öppet mål. Det är bara att lägga in den. Då säger hon surare än surt:
"Så jag vet att det kostar tusen spänn att stå där."
Jag gör en grimas och skakar på huvet, innan jag går in och handlar hamburgerbröd på ICA Näset. Mycket nöjd med att ha vunnit den retoriska matchen. I den moraliska matchen var jag ju körd från början, men i den retoriska räknas alla mål.
Även självmål.
6 kommentarer:
I ena fallet: Skämt? I så fall är det ju sämre än kalvläggen.
I andra fallet: Skäms.
(Tänk om du kan fortsätta leverera inlägg som folk tycker du ska skämmas p.g.a.)
Jag hoppas att det här är sant, för då klår det när jag tacklade en tant för att få sittplats på tunnelbanan. Det var helt oavsiktligt, trött-tunnelsyn, och hon var inte handikappad men jävligt syrlig när hon sade "sitt du. Stå kan du göra när du blir gammal". Och han bredvid reste sig blixtsnabbt, den jäveln, så inte nog med att jag tacklat tanten, jag fick sitta bredvid henne också. Inte min finaste stund.
Skäms igen, Peter! Min rullstolssyrra skulle pungkicka dig. Om hon kunde. I min bok är det bara Ingrossos o.dyl. som parkerar på handikapprutor.
För några år sen hamnade jag i dispyt med en sur kvinna i ICA-kön. Hon trängde sig fult, jag sa ifrån, hon framhärdade och jag spelade trött och släppte fram henne under det att jag hörde mig själv säga "och i ett sånt här läge är det brukligt med ett tack, men det är väl ett ord du sällan använder, kan tänka". I samma ögonblick förstår jag att hon är förståndshandikappad.
HK: Inte skämt. Skäms.
S: Haha.
EA: Varför säger du aldrig när jag gör nånting bra?
Förlåt, Peter. Du gör jättemånga bra saker. Det här inlägget t.ex.
Jag ska faktiskt bli bättre på att ge beröm och visa uppskattning. Överlag. Till dig och till fler.
Men lova att inte parkera i CP-ruta igen.
Skicka en kommentar